Spelrum
| Giraffen | 1 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 1 |
| Inloggade | 2 |
Mobilspel
| Pågående | 19 838 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| grönöga - Ej medlem längre | 2008-01-09 17:19 | |
 | Skrivande, skapande ... Jag skriver en hel del på fritiden ("glad amatör") och har sett att det finns fler här på Betapet som tycks göra det samma. Så jag "slänger in" ett litet stycke ur "en grej" jag har skrivit och ni är välkomna att komma med konstruktiv kritik. Och sist men inte minst slänga in egna bidrag ..... *Antingen så var det här en toppenide´ eller så blir jag sågad vid anklarna .. =S nåja, bära eller brista ;)* /grönis =) | |
| grönöga - Ej medlem längre | 2008-01-09 17:19 | |
| Jag ser dig sitta där, med längtan som enda sällskap. Din blick är kall och främmande, så långt borta. Men jag kan ändå inte minnas att jag någonsin tidigare sett sådan värme i ett par ögon, jag förstår inte … Du kan tala med mig i timmar och jag lyssnar, men hör inget. Jag vet varför nu, det inte är mig du talar till. Du sade igår att ”hösten gör ont”. Hur menar du då frågade jag samtidigt som jag såg mig omkring, du svarade att den brann i ditt bröst. Först då såg jag eldhavet av löv som omgav oss med sitt mäktiga spel, kanske var det i den stunden jag till fullo började inse hur smärtsamt du älskade honom. (Del av ett större stycke ...) /Nicolina | |
| Millazandiz | 2008-01-09 17:30 | |
 | Du skriver fint :O) Skulle vilja läsa hela stycket.. | |
| ciaobabe - Ej medlem längre | 2008-01-09 17:35 | |
| Jag gillar texten, skulle också vilja läsa hela.;-) | |
| tilduskan - Ej medlem längre | 2008-01-09 17:39 | |
| snyggt grönis:) | |
| Kia | 2008-01-09 18:08 | |
 | Ge oss mer att läsa grönis,snyggt | |
| Sombatic | 2008-01-09 18:09 | |
| man vill läsa mer efter detta smakprov | |
| mamman - Ej medlem längre | 2008-01-09 18:12 | |
| Tjusigt Grönis! | |
| Gaffelman - Ej medlem längre | 2008-01-09 18:31 | |
| En sådan där fin och poetisk text skulle jag vilja läsa långsamt med eftertanke. Därför har jag en liten synpunkt på kommateringen. "Hur menar du då frågade jag samtidigt som jag såg mig omkring, du svarade att den brann i ditt bröst." Där skulle jag vilja läsa "Hur menar du då, frågade jag samtidigt som jag såg mig omkring. Du svarade att den brann i ditt bröst." /Konstruktiv gaffelkritiker :-) | |
| juliana86 | 2008-01-09 18:35 | |
 | Jag tycker det verkar vara ett bra intiativ;-) Själv skriver jag ganska mycket i omgångar. Är inne i en viloperiod just nu, men ett tag blev det flera dikter om dagen. Jag tycker att fler ska skriva sina verk här! | |
| Gaffelman - Ej medlem längre | 2008-01-09 18:44 | |
| Vad sägs om detta livsbejakande alster då :-) Så djävla less. Trött på detta patetiska varande som kallas liv. Vill bara fly till något bättre, men hur flyr man ifrån sina egna omständigheter? Så djävla trött på att försöka hitta harmoni och ständigt bli besviken och slungas tillbaka till ruta ett. Hur länge kan man leva på hoppet? Hur länge orkar man kämpa och hålla modet uppe? Fan, det är ju inget liv detta. Varför ens försöka låtsas… Vill inte vara så här. Vill inte ha den här klumpen i halsen. Trodde att den var på väg att försvinna, men fan, fan, fan, den har vuxit igen. Känner mig tom. Ensam. Och så djävla less. Skärp dig för fan. Låt dom aldrig se dig svag. Dra ett skämt och skratta åt dig själv, även om hjärtat skälver av gråt. Låt dom aldrig få se hur djävla ensam du är. Berätta aldrig om den där stenen av oro som bor i ditt bröst. Låt dom aldrig få veta att du balanserar på en knivsegg. Blotta dig inte, stäng in alla känslor och dra ett skämt till. Ingen kan se dina tårar i alla fall. Berätta aldrig om att framtiden skrämmer skiten ur dig. Låt dom aldrig få veta om din skräck för att dö ensam utan att någonsin ha blivit älskad. Skärp dig för fan. Låt dom aldrig se dig svag. | |
| Gaffelman - Ej medlem längre | 2008-01-09 18:45 | |
| Blev lite knas när jag klistrade in den från "Words". | |
| grönöga - Ej medlem längre | 2008-01-09 18:52 | |
| Tack alla =) *andas ut ... * Och tack för kritiken Gaffelman! Du har helt rätt. "Smakade" mycket bättre att läsa det skrivet så. =) | |
| grönöga - Ej medlem längre | 2008-01-09 18:55 | |
| Fortsättning: Vet du Eva, jag brukade sitta långa stunder med din mor, hon älskar dig djupt.Men hon förstår inte, finner dig inte i allt det tomrum du omger dig med. Jag vet inte hur länge jag orkar heller, jag finns här och älskar dig. Du borde behöva mig men du … Det är som om ditt behov av oss och vårt stöd på något vis ”gick sönder” den dagen han lämnade dig. Jag är osäker på varför jag skriver de här breven, hoppas jag att du ska lyfta upp arken och läsa dem när jag gått? Jag vet ju att du inte gör det så jag förstår inte. Jag har själv ingen att prata med längre, det finns ingen som orkar. Medlidandet har vänts till avsky, ”för mycket sorg smakar illa” hörde jag någon säga i kön på ICA för några dagar sen. /Nicolina | |
| mamman - Ej medlem längre | 2008-01-09 18:56 | |
| Gillar även lill-gaffelns alster | |
| Bitte - Administratör | 2008-01-09 19:00 | |
| Ingen nyhet att även jag skriver finns en hel del alster redan här på betapet. Bitte | |
| Silverin - Ej medlem längre | 2008-01-09 19:14 | |
| Gaffeldarling, jag fick ont. Sånt där svider att läsa. För mig. Det borde inte få kännas så. Ändå är vi många. Att lyckas sätta rätt ord på känslor... *impad* Själv kan jag inte ens stava ihop till en rullning. | |
| Gaffelman - Ej medlem längre | 2008-01-09 19:19 | |
| En liten kortius novellius :-) Melissa Det kändes som att hon skulle kvävas. Han låg tungt på henne och hans stinkande andedräkt gav henne sådana kväljningar att hon vara nära att börja spy. Ursinnigt slet han upp kjolen och rev sönder trosorna. Hon ville skrika, men rösten svek henne och fastnade i halsen. Den salta smaken av tårar blandades med en metallisk smak av blod i hennes mun. Han stönade i hennes öra samtidigt som han pressade in lemmen i hennes springa. Det gjorde så fruktansvärt ont att hon för ett ögonblick trodde att hon skulle svimma. Hon bet ihop så hårt som hon kunde och bad till gud att det snart skulle vara över. Melissa var fjorton år. Hon bodde i en förort till Stockholm tillsammans med sin mamma Monika och hennes nya sambo som hette Bengt. Det var nu två år sedan som Melissa och hennes mamma hade flyttat till Stockholm från Mora. Anledningen till flytten var att Melissas pappa hade dött tragiskt i en arbetsplatsolycka. Han var byggnadsarbetare och hade fallit från en hög byggnadsställning och förolyckats. Melissa hade tyckt om sin pappa väldigt mycket. Men ändå var det som att hon hade kunnat bära förlusten så mycket bättre än sin mamma. Monika hade verkligen blivit sjuk av sorg. Den första tiden efter dödsbudet hade hon varit fullständigt apatisk och efter begravningen hade hon börjat att bedöva sorgen med såväl lugnande mediciner som stora mängder vin och sprit. Det ledde till att hon inte längre kunde sköta sitt arbete som sekreterare ordentligt. När hennes chef ertappade henne berusad på jobbet ställdes hon inför ultimatum; sök hjälp eller få sparken. Eftersom hon varken ville eller orkade söka hjälp så sa hon upp sin anställning med omedelbar verkan. Kort därefter återupptog hon kontakten med sin ungdomskärlek Bengt, och snart gick flyttlasset till hans villa i Stockholm. Melissa var naturligtvis tvungen att följa med. Rakbladet skar djupt in i armen. Blodet sipprade stilla ut och blandade sig med tårarna som föll från hennes ansikte. Det sved lite i såret, men värmen som uppfyllde hennes arm och som långsamt spred sig till övriga kroppen kändes väldigt behaglig. Hjärtat dunkade hårt i bröstet och hon lutade sig tillbaka i fåtöljen och slöt sina ögon. Det kändes som att livet och sanningen kom tillbaka till henne i samma takt som blodet lämnade hennes ådror. Sakta gled hon in i en dvala där ingenting kunde skada henne. Hon drömde om ljuslockiga änglar som kom svävandes ner från himlen och landade bredvid henne. De omfamnade henne, smekte hennes hår och viskade i hennes öra att nu var allting bra igen. "Melissa! Melissa, är du där inne?" Hon vaknde långsamt ur sin sömn. Vänsterarmen hade kletat sig fast vid fåtöljens armstöd och på golvet låg en stelnad blodfläck. "Melissa, öppna dörren! Hon reste sig hastigt upp och vinglade till ett par gånger innan hon återfann balansen. Snabbt tog hon på sig en långärmad tröja som även täckte hennes händer. "Vad håller du på med?" Melissas mamma tittade misstänksamt på henne med glansiga ögon. Melissa såg att hon hade druckit vin igen. "Jag sov en stund bara", sa Melissa och drog igen dörren bakom dem. Tillsammans gick de nerför trappan till husets undervåning. I vardagsrummet satt Bengt och tittade på TV. Det var tydligen ett roligt program för han flinade brett samtidigt som han försökte dricka öl direkt ur burken. "Det djävla aset", tänkte Melissa. Nästa gång som han försökte ligga med henne skulle hon skära kuken av honom. Hon hade redan lagt en stor förskärare i nattduksbordslådan bredvid sin säng. Hon satt i skolbänken och försökte koncentrera sig på det hon läste. Men det var omöjligt för tankarna malde i hennes huvud. "Fy fan, vad hennes liv var värdelöst", tänkte hon. Morsan som satt hemma och söp billigt rödvin tillsammans med äcklet Bengt. Om bara allt hade varit som förut igen. Tänk om de hade bott kvar i Dalarna. Tänk om hennes snälla pappa inte hade gått och dött mitt framför näsan på henne. Men nu var sakerna som de var och det gick inte att vrida tillbaka tiden. Hon bestämde sig för att aldrig mer gå hem; hon ville inte se det där råttboet någon mer gång i hela sitt liv. Melissa började att umgås med äldre killar och tjejer som mestadels strök omkring på stadens gator och drack öl och sprit. Hon blev efter en tid tillsammans med Johan, en artonårig yngling med ljusblont, lockigt hår. Melissa tyckte att han var världens gulligaste och snällaste människa. Men Johan hade tyvärr också sina problem, inte helt olika de hon själv hade. Dessutom drack han mycket alkohol, rökte hasch och åt diverse piller med varierande centralstimulerande effekt. Melissa började också att dricka ansenliga mängder alkohol. Haschet och pillren lyckades hon däremot att hålla sig ifrån. De båda turturduvorna med något svedda vingar framlevde sina dagar mestadels på Stockholms gator och torg. Någon fast adress hade de inte utan sov hos kompisar, i en portuppgång eller om vädret så tillät under bar himmel. Om de hade pengar så åt de på McDonalds, men oftast hade de inte det utan fick snatta sin dagliga föda i någon livsmedelsbutik. De mesta av pengarna som de kunde skrapa ihop, främst genom att rycka väskor av äldre och yngre kvinnor, gick till att köpa dunkar med hembränd sprit av en langare som Johan kände. Kraschen var enorm. Melissa slog huvudet i handskfacket och var nära att svimma. Hon kände att det rann blod nerför ena mungipan. "Det är en ond dröm", tänkte hon. "Snälla någon, säg att det bara är en ond dröm". Hon vred på huvudet. Johan låg över ratten. Blodet pulserade ut ur ett stort jack i hans huvud. Melissa såg att vindrutan var spräckt på hans sida. Hon ville skrika, men det kom bara ett par ynkliga snyftningar över hennes läppar. Och så svimmade hon. Läkaren tittade bekymrat på henne. "Var är jag?" sa Melissa. "Du är på Södersjukhuset", sa läkaren. "Du har varit med om en bilolycka. Minns du?" "Ja, jag minns", sa Melissa. "Johan, var är Johan?" Läkaren tittade snabbt ut igenom fönstret och sedan tillbaka på Melissa. "Tyvärr", sa han lågt. "Vad då tyvärr?", sa Melissa med sprucken röst. "Det fanns tyvärr ingenting vi kunde göra för honom", sa läkaren och började flacka med blicken bort mot fönstret igen. "Jag är ledsen". Melissa bet sig i läppen och försökte undvika att börja gråta. "Jag vill vara ensam nu", sa hon med röst som mest liknande en viskning. "Jag förstår", sa läkaren. "Det är bara en sak till jag vill säga innan jag går. Du är gravid - i tionde veckan." Melissa fick ligga kvar på sjukhuset i två dagar för observation innan hon skrevs ut. När hon klev ut igenom porten hade hon gjort sitt val. Hon skulle definitivt behålla barnet, och hon skulle ge det en bra uppväxt. Hon skulle kämpa med alla näbbar och klor som hon kunde uppbringa för att hennes och hennes barns framtid skulle bli ljus. Och hennes kamp skulle tillägnas hennes kära pappa och hennes älskade Johan. Hon drog handen genom sitt kortklippta hår och kisade upp mot solen. Hon sträckte ut benen i solstolen och andades ut. Framför henne på gräsmattan stod Tova och plockade hallon från en vildvuxen buske. Hon hade en tekopp i handen som hon skulle lägga bären i, men de flesta slank direkt in i hennes mun. Om en vecka skulle Melissa fylla tjugofem år. Hon slöt ögonen och tänkte på hur väldigt bra hon hade det. | |
| Gaffelman - Ej medlem längre | 2008-01-09 19:20 | |
| He he, tack Silver! :-) | |
| Silverin - Ej medlem längre | 2008-01-09 19:25 | |
| Tappar hakan! | |
