Spelrum
| Giraffen | 4 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 1 |
| Inloggade | 5 |
Mobilspel
| Pågående | 19 508 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| annakarineli | 2011-11-01 22:36 | |
 | Nu orkar jag itne läsa igeom tråden, men jag tycker iaf serien var bra. Att barnlängtan inte bara är en verklighet för de med svårigheter att bli gravida. Jag är 32, singel och min längtan efter att någon gång få en egen familj har nog allitd funnits där. Jag var redan som liten en riktig "dockmamma" och sedan övre tonåren någon gång har jag drömt om den dag får en egen familj. Åren går och ännu har ingen riktig pappa-kandidat/livskamrat dykt upp. Tanken på att jag kanske inte får en egen familj är inte rolig. Jag är rädd att jag skulle bli bitter. Visst kan man fyll alivet med annat, men så länge barnlängtan finns så är all "frihet" i världen ett substitut för min del. Något jag har, men som jag skulle byta bort vilken sekund som helst. Åren går som sagt och jag utesluter inte att åka till Danmark om läget är detsamma om säg 3-4 år. Jag hoppas givetvis att jag slipper ta ställning till det, men jag har börjat öppna upp för tanken. Och visst kan man ha barn i sitt liv på andra sätt -ja, och det har jag också, 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan. Men det kan aldrig bli detsamma som jag tänker mig att det är att få klä en julgran och köpa julklappar till, åka pulka & måla påskägg med och få följa sina egna barn till den första skoldagen... | |
