Spelrum
| Giraffen | 11 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 4 |
| Inloggade | 15 |
Mobilspel
| Pågående | 19 842 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| _Candid - Ej medlem längre | 2008-01-14 23:16 | |
 | Jag kunde också ha använt Lillråttans ord för att säga det jag sa :) fast jag tenderar att vara lite omständlig, *kramar tillbaka till Gaffelman*! Till vissa andra självutnämnda recensenter så säger jag bara att när jag eventuellt vill ha en kritisk bedömning vänder jag mig till ett bokförlag, de kan iaf ge några konstruktiva ord på vägen, särskilt från unga män får man höra så mycket fånigt bara för att man råkar vara ung och kvinna, men jag är glad så länge någon finner nöje i att läsa det man skriver, hoppas att ni andra fortsätter, det är ett nöje att ta del i era texter och dikter :) | |
| oeronbarn - Ej medlem längre | 2008-01-17 01:37 | |
| ber om ursäkt om för min lilla sarkasm. att skriva är en bra sysselsättning, det är trevligt när folk gör det och jag önskar jag kunde få gjort mer av den varan själv. dessvärre är jag min egen värsta kritiker och har sedan länge resignerat inför självcensuren och med böjt huvud accepterat att jag i första hand är en läsare. se därför gärna med misskund på mitt inlägg som en barnslig sublimering av bitterhet till följd av oförmåga. | |
| Banned - Ej medlem längre | 2008-01-17 10:31 | |
| Kan inte du starta en tråd som heter pekoral och porr oeron? Du kan vara moderator. Låter som nåt jag själv skulle skriva flitigt i! Felstavad porr tryfferad med samhällskritik som missar målet. Min genre tror jag. | |
| Dyslekso | 2008-01-17 11:31 | |
 | Men du sa ju att du inte gillade Stieg Larsson...? | |
| Mimsan1986 | 2008-01-17 13:09 | |
 | Det känns som om jag bara blinkat till men du sover redan bredvid mig. Utmattade av lust somnade vi anfådda. Men det måste ha varit ett tag sen. Din sperma inne i mig är kall och min kropp har redan gett upp sitt försök till att gå till attack mot den. Du andas tungt. När du sover känner jag inte igen dig. Du ser ut som en annan person. Ibland när jag vaknar häftigt mitt i natten blir jag rädd när jag ser dig och jag vill skyla min kropp för dig. Det är sommar. De båda andra sover förnöjt i rummet bredvid. Utan bekymmer och så säkra i varandra. Jag flyger över dem och ser hennes hand på hans bröst. Lugn. Men jag kan inte sova. Mitt hjärta darrar och vill ut. Jag kliver sakta och långsamt upp ur sängen för att inte väcka dig, min främlig. På stolen bredvid sängen ligger den blårandiga badhandduken från tidigare. Den får duga. Jag smyger ut ur rummet och stannar till när golvplankorna knarrar under mig. Jag spänner min kropp och tar sats för att sedan ta tre långa kliv uppför trappstegen som skiljer hallen från vardagsrummet. Hur mycket kan klockan vara? Fyra? Det är iallafall skymning eller gryning. På sommaren får dessa dygnsavskiljande ögonblick ett speciellt ljus som ger mig en kuslig känsla. Precis som jag vill ha det. Fåglarna kvittrar och nu vet jag att jag inte har lång tid på mig förrän någon annan vaknar. Dörren ut öppnar jag så långsamt jag förmår och stänger den sedan sedvanligt med två händer. En hand som kramar handtaget och en annan som som lägger sin handflata mjuk mot dörren och trycker till. Jag går barfota och på tå ner den korta vägen till bryggan. Stigen är full av barr och hala rötter och mina tår och trampdynor kommer att vara röda och irriterade när jag kommit ner, men det är det värt. Stenarna sista biten innan bryggan är svala under fötterna och passar ihop med havets blanka yta framför mig. Det är som om de två förmedlar samma sorts känsla till mig. Det är ingen dimma på vattenytan. Bra. Då blir jag mindre rädd. Jag går fram till bryggkanten och ser ner i vattnet. Jag ryser till, men jag måste göra det. Först nu upptäcker jag att jag haft handduken tryckt intill mitt bröst och jag släpper ner handduken på bryggan som för att befria mig från någonting. I luften är det inte så kallt som jag trodde det skulle vara. Skönt. Jag andas och bestämmer mig i sista stund för att gå ner i vattnet med hjälp av stegen istället för att dyka i. Jag är ändå inget bra på att dyka och plasket som dyket skulle åstadkomma skulle kanske väcka någon. Jag vill inte riskera någonting. Trots att jag tänkt att gå ner i vattnet och doppa hela mig på en och samma gång stannar min fot redan på det första trappsteget. Vattnet är kallt, som jag trodde. Trappsteget är desutom belagt med alger och det äcklar mig. Min fot står på någonting knapt levande och det är inte så mycket känslan av att jag står på något som jag kan ha dödat som skrämmer mig utan snarare är det samma känsla som att trampa på en död människa på havsbotten. Man stelnar till och hoppas att personen verkligen är död och inte plötsligt börjar rör på sig. Jag blundar och måste tvinga mig till att ta de resterande kliven ner i vattnet. Jag flämtar till när mina bröstvårtor kommer i kontakt med vattenytan och jag stöter mig förskräckt bort från bryggan och försöker mig på att flyta på rygg. Det går inte. Jag spänner mig för mycket. Det är en ovan känsla att ha en okänd plats under sig. Jag vet inte vad som försiggår där nere. Vad simmar omkring? och vad kryper längs botten? Nu är jag ordentligt nerkyld och jag känner att mitt hjärta saktar ner. "Såhär är det att dö" tänker jag och fylls med ro samtidigt som min hjärna får panik. Tänk om det är såhär jag dör? Var det inte mer? Varför anstränga sig så för att leva om döden ändå är så fridfull? Jag tar två långa simtag tillbaka till bryggan och klättrar fort upp för stegen. Jag har inte njutit av det här doppet. Handduken ligger i en hög där jag förut släppt den och när jag tar upp den är den kall i mina händer. Jag sveper den om mig för att få värme men det hjälper ej. Jag börjar huttra. Med små men rädda och snabba steg springer jag tillbaka till huset. Barr fastnar under mina fötter och jag måste stanna utanför dörren för att borsta bort dem så att jag inte drar med mig dem in. Jag öppnar dörren med mindre försiktighet än vad jag stängde den med och ställer mig på dörrmattan innanför dörröppningen. Dörren smäller igen bakom mig och jag står kvar en stund på mattan och känner värmen från huset. Jag tassar ned för de tre trappstegen och öppnar vår dörr som är den till vänster i vardagsrummet. Jag hänger långsamt upp handduken över stolen intill den högra väggen i rummet innan jag via fotändan av sängen kryper ner bredvid dig igen. Du ligger på sidan med ryggen åt mig och när jag lägger min kalla hand på din rygg känner jag hur du ryser till. Du vet inte vad jag gjort eller var jag varit och insikten om detta fyller mig med lugn. Jag lägger mig på rygg och det sista jag ser är det furuklädda taket ovanför sängen innan jag sluter ögonen för andra gången denna natt. | |
| Zeppelinare - Ej medlem längre | 2008-01-18 06:09 | |
| Väldigt fint skrivet av de flesta. Men jag saknar ekivoka alster liknande Sture Dahlström. Var är Adam när man behöver honom?. | |
| oeronbarn - Ej medlem längre | 2008-01-18 13:59 | |
| har du läst Leif Panduro? han är världens roligaste dansk och den felande länken mellan Hamsun och Dahlström. "Skit i traditionerna" från 1958 rekommenderas varmt, eller "Rend mig i traditionerne" om du är sugen på originalspråk. | |
| oeronbarn - Ej medlem längre | 2008-01-18 14:04 | |
| fint förresten, mimsan. jag blev badsugen, men det närmsta jag kan komma är väl långpromenad i regn. | |
| brava | 2008-01-18 14:05 | |
 | Mimsan jättefint skildrat. Skriver du en roman? Man blir nyfiken... | |
| Mimsan1986 | 2008-01-18 14:30 | |
| Tackar. Tror inte att det blir en roman, känns klart. Men man vet ju aldrig. Mycket bra av många andra också. | |
| grönöga - Ej medlem längre | 2008-01-18 22:10 | |
| Här är min text i sin helhet (den jag började tråden med ...) Jag ser dig sitta där, med längtan som enda sällskap. Din blick är kall och främmande, så långt borta. Men jag kan ändå inte minnas att jag någonsin tidigare sett sådan värme i ett par ögon, jag förstår inte … Du kan tala med mig i timmar och jag lyssnar, men hör inget. Jag vet varför nu, det inte är mig du talar till. Du sade igår att ”hösten gör ont”. Hur menar du då, frågade jag samtidigt som jag såg mig omkring. Du svarade att den brann i ditt bröst. Först då såg jag eldhavet av löv som omgav oss med sitt mäktiga spel, kanske var det i den stunden jag till fullo började inse hur smärtsamt du älskade honom. Vet du Eva, jag brukade sitta långa stunder med din mor, hon älskar dig djupt . Men hon förstår inte, finner dig inte i allt det tomrum du omger dig med. Jag vet inte hur länge jag orkar heller, jag finns här och älskar dig. Du borde behöva mig men du … Det är som om ditt behov av oss och vårt stöd på något vis ”gick sönder” den dagen han lämnade dig. Jag är osäker på varför jag skriver de här breven, hoppas jag att du ska lyfta upp arken och läsa dem när jag gått? Jag vet ju att du inte gör det, så jag förstår inte. Kanske är det för att jag själv inte har någon att prata med, det finns ingen som orkar längre. Medlidandet har vänts till avsky, ”för mycket sorg smakar illa” hörde jag någon säga i kön på ICA för några dagar sen. Jag minns det som igår hur lycklig du var och vacker på ett hemligt vis, som om du redan visste vem han var och njöt av er kommande kärlek som om den redan vore i full blom. Snälla Eva kom tillbaka! Jag har bara vänskap att erbjuda, men Eva, Jag behöver dig! Jag behöver få se dig leva igen. Det har gått två år nu vännen, det är dags att släppa taget. Jag tror inte längre att du vill följa honom. Du har stannat kvar för länge för det. Jag ska försöka att inte komma med fattiga fraser. Men ni hann åtminstone dela ett andetag, du och din son Eva. Ni hann dela ett andetag, och i det fanns det liv. // Nicolina | |
| ciaobabe - Ej medlem längre | 2008-01-18 23:13 | |
| Å den ger mig rysningar. Jättefint skrivet grönöga....;-) | |
| grönöga - Ej medlem längre | 2008-01-18 23:40 | |
| Tack! =) | |
| _Candid - Ej medlem längre | 2008-01-19 05:00 | |
| Tackar oeronbarn för ursäkt och förklaring till inlägget :) , en viktig kommentar då man ger en så stor del av sig själv när man överlämnar sina texter för andra att ta del av, så för mig är det ett känsligt ämne! Grönöga! -melodiskt språk som tilltalar mig, skulle med nöje läsa längre texter av dig och avundas ditt sätt att skriva! | |
| Perpersa - Ej medlem längre | 2008-01-19 10:30 | |
| Det är tanken som inte räknas Det är små ängar och gläntor av rim. Skogar av bokstäver. Sjöar av ord. Byar av meningar och städer av böcker. Och det är stora och små. Punkter och stockar. Komma och gå. Jag är alltid bortflydd hit. I bäckarna kvillrar de och jag sitter där och doppar mina ben i flödet av ord. Över ängarna skiner det och jag plockar rim som vore de smultron. Där sjunker solen och där leder en väg bort mot en annan bok. På blommorna räknar jag stavelserna - älskar inte. Rimmen håvar jag fatt i gläntan som vore de flackande fjärilsvingar. Bäcken flyter ut i en sjö där det svirrar av ord. De äldre träden i skogarna är ståtliga som anfanger, därunder går jag med mina versfötter, hankar mig fram och söker skatter vid deras rötter. Ett rim låter sig skönjas och jag plockar som vore det en orkidé, bär den till min älskade, men vissnad då, och sloknad som en tanke. | |
| _Candid - Ej medlem längre | 2008-01-19 23:15 | |
| Tycker om Perpersas metaforrika betraktelse, och den gav mig något viktigt att tänka på. Skrivna ord är nog de vackraste gåvor jag fått av någon och ibland kan de vara de hårdaste sparkarna. När vi försöker att gestalta något med ord så söker vi kanske ibland förgäves efter det perfekta språket. Men jag tror att det vi skriver blir som bäst när vi skriver det vi innerst inne känner, och gör det uppriktigt. Och jag tror att det räcker. | |
| mindottersmo | 2008-01-20 00:47 | |
 | Ni är så duktiga, känns som att jag inte riktigt platsar här. Skriver in några blandade dikter i alla fall. Du är svår att tävla mot, för min lycka är du ett hot. Du tar dig in där jag ej kommer åt, det skapar alltför mycket gråt. Vi är nu i en period i livet, där Du tar din plats för givet. Jag vet inte hur jag ska besegra dig, allt jag vill är att ha min älskade här hos mig. Tyvärr har du tagit över min man, jag kämpar och gör allt jag kan. Att ha en sjukdom som motståndare är svårt, det gör livet fruktansvärt jobbigt och hårt. _________________________ ___________________ Kan det verkligen vara så, bara det inte syns får man slå. Det gäller bara att neka, om någon på sanningen skulle tveka. Om ett barn säger att pappa slår, vet man inte alls hur det går. Förslaget jag fick från soc var så här, låt pappan och barnet komma och prata här. Hur ska jag kunna lämna henne dit, tänkt om han slår henne med flit. Jag måste skydda mitt lilla hjärta, försöka minimera hennes smärta. Ingen har någon som helst rätt, att göra på detta hemska sätt. _________________________ ____________ Våg, jag står här på min våg, och känner mig ganska låg. Jag ska fortsätta att kämpa, måste sötsuget försöka dämpa. Att vara tjock är inte lätt, hitta kläder som passar på rätt sätt. Måste orka springa och busa, att efter dottern orka rusa. Jag vet att det är farligt att vara fet, men det är inte alltid man lyssnar på det man vet. Det är så lätt att med godis sig trösta, när man efter något annat egentligen törsta Att äta är en tröst i sig, åtminstone ibland för mig. Vissa dar vill jag inget alls ha, då är det lätt att all maten låta va. Det är inte bra det heller, man måste äta rätt när det gäller. Om man vikten ska kolla, så måste man mattider hålla. Att äta rätt och mycket, det är det rätta knycket. Se till att frukt och grönt äta, sen kan man glatt med måttbandet mäta. Att se framstegen är roligt, då verkar det plötsligt troligt. Att till och med jag ska kunna, ibland lite onyttigt mig unna. Jag aldrig tidigare brytt mig om, ifall döden till mig lite tidigare kom. Nu vill jag vara med så länge det går, och hoppas att jag några barnbarn får. Med dem vill jag orka leka, vill aldrig någon behöva neka. Jag behöver min ork och min kraft, jag ska bli en mormor som bjuder på saft. En mormor som barn orkar jaga, likväl som att läsa en saga. En mormor som sparkar boll, jag ska orka ha kul utan håll. _________________________ _______________ Jag sitter här och tittar ut, ser klockan ticka minut för minut. Framtiden kommer till oss här, vi behöver inte stanna och undra när. Tiden går så fort ändå, man hinner sällan tänka på, Annat än alla måsten som finns, man får bara hoppas att man minns. Om man något skulle glömma, man får misstagen försöka gömma. Jag gör så gott jag kan med allt, försöker hålla huvudet kallt. Att fixa allt för oss två, ska lyckan hitta och den nå. Att ge dig det bästa här i livet, är något för mig som är givet. Att jag får vara din mor, den glädjen är för mig så stor. Att se dig växa upp mitt lilla hjärta, du stöter på både glädje och smärta. Jag måste svara på allt du vill veta, jag ibland efter tålamod behöver leta. Du vill ha svar på allt du ser, det är tur det inte sker så mycket mer. Varför det mamma, hur kan det vara så? Det är den ständiga frågan för mig att svara på. Jag undrar, vem ska jag fråga då? Av vem ska jag alla svaren få? Varför måste allt vara så svårt, ska livet vara så här hårt? Visst blir det bättre snart någon gång, trots att tiden känns så lång? _________________________ _______________ Är det någon som vet, en annan människas hemlighet? Det där man inte säger till nå´n, inte ens en enda gång. Visst är det så att alla har, en liten egen plats uti sig kvar, Ett ställe i själen inte någon får se, dit vi i ensamhet oss kan bege. Jag är nog inte ensam om det, att ha en plats som ingen vet. Det är skönt att ha en vrå, dit ingen annan nånsin kan nå. Där samlar jag tankarna ingen får höra, vad annat skulle jag kunna göra? Mina innersta tankar är bara mina, de är trots allt inte alltid fina. _________________________ _____________ Livet är hårt allting känns svårt Det är tufft att vara nöjd livet är sällan en fröjd Om man blir straffad för vad man gjort då måste mitt inre gömma mycken lort Visst jag ska kanske inte klaga de fysiska besvären är ju ganska svaga Det sitter mest i knoppen nen det känns ändå i hela kroppen Att få känna glädje på riktigt har för mig blivit viktigt Jag gråter nästan varje dag det gör att jag känner mig svag Kan inte heller sova skönt att ligga i sängen är knappast lönt Klockan går så sakta på natten jag ligger vaken och klappar katten Lyssnar på dotterns sovande snus längtar efter min egen sömns sus När klockan ringer är jag trött som få men måste upp till dagis bums just då Det måste fixas välling först för annars blir hon arg av törst Frukost vill hon sällan ha bara hon sin välling får ta Sen är det strid om kläder hon bryr sig inte om dåligt väder Ibland ska hon gå naken struntar i om hon visar baken När jag säger nej nån dag då finns det ingen dummare än jag Det är inte lätt att vara mamma man lär sig inte med det samma Det är jobbigt att vara själv ibland men jag ska detta ro iland | |
| Rullarjämt | 2008-01-20 07:31 | |
 | Persa, du är i högform! | |
| grönöga - Ej medlem längre | 2008-01-20 13:05 | |
| Mindottersmor!! Vad får dig att tro att du "inte riktigt platsar här"!? Du "platsar" hur bra som helst =D Jag tycker du får fram en genuin känsla av det "lilla" i vardagen som faktiskt är det som gör vårt liv. Mycket bra skrivet! // Nicolina =) | |
| Gaffelman - Ej medlem längre | 2008-01-20 13:12 | |
| Då jag är lite av en "sucker" för rimmad vers instämmer jag i Nicolinas omdöme. Och Perpersas poetiska alster här ovan: Jävligt bra! /Rob :o)) | |
