Spelrum
| Giraffen | 29 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 21 |
| Inloggade | 50 |
Mobilspel
| Pågående | 19 119 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Pandina | 2012-02-03 11:09 | |
 | För mig är det en självklarhet att Gud inte är någonting annat än en symbol för den styrka som du själv har inom dig. Styrkan att prestera, röra dig framåt, komma över svårigheter osv osv. Och ju fler som har samma symbol för sin egen styrka, desto större chans att finna gemenskap, såklart. I min gospelkör var det inte "sången till Gud" som var gemenskapen; det var just faktum att vi var en kör, vi sjöng tillsammans och vi skapade en fantastisk klang med hjälp av våra egna röster. Det är väl lite allmänt känt att just musik, för övrigt, har en förmåga att föra samman människor. Det är så att jag blir lite småpaff över att inte musiken blivit en erkänd världsreligion - "musicismen" eller liknande.. :) | |
| Tornvy | 2012-02-03 12:07 | |
 | Gud finns inte längre, hon drog. | |
| Yamma | 2012-02-03 15:44 | |
 | Arbetslinjen, den var amerikansk, men den rörde huruvida religiösa (eller om det var kristna) var friskare än andra, det vet jag. Men självklart är inte det ett argument för att Gud finns och inget man ska bygga en tro på. Jag bara sa det angående samtalsämnet. Så länge man varken kan bevisa eller motbevisa en gudsexistens är det enbart ens egna tro man kan gå på. Om man med hela sin kropp tror på att det finns ett liv efter detta så ska man bejaka det, tycker jag, eftersom man uppenbarligen mår bättre av det. Om man absolut inte kan tro på ett liv efter detta - samma sak där. Dessa två grupper bör dock vara noga med att respektera varandra, eftersom de är samma skrot och korn. De tror på något som man inte kan veta. Annars kan man vara agnostiker, det är bäst. =) | |
