Spelrum
| Giraffen | 38 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 28 |
| Inloggade | 66 |
Mobilspel
| Pågående | 19 431 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| gulbagge | 2011-09-01 23:16 | |
 | Håller med dig, Satyra. | |
| Satyra | 2011-09-01 23:17 | |
 | Jag har inte alls någon erfarenhet av att det lättvindigt skrivs ut antidepressiv medicin, förresten. Tvärtom. Levde med svår panikångest under 17 års tid innan någon läkare alls nämnde att de fanns. Och under de 17 åren träffade jag oooootaliga läkare. Både "vanliga" och inom psykiatrin. Känns tvärtom förjävligt att ingen kläckte ur sig tidigare att det gick att få stöd även den vägen, så hade jag sluppit mycket psykosomatiskt lidande. :-/ | |
| TopBanana | 2011-09-01 23:48 | |
 | Satyra; NEJ har inte heller sagt att allt går o bota. | |
| TopBanana | 2011-09-01 23:52 | |
| och så... Hello? Borde du inte hitta ett levende utan psykofarmaka? | |
| TopBanana | 2011-09-01 23:52 | |
| och så... Hello? Borde du inte hitta ett levende utan psykofarmaka? | |
| Mindymoo | 2011-09-01 23:59 | |
 | levende? Topbanan, tror du att folk frivilligt stoppar i sig mediciner? Allt som har verkan har som bekant biverkningar också. Men om valet är liv eller död, då tvekar man inte. | |
| Satyra | 2011-09-02 00:25 | |
| Var det där "Hello?"-andet riktat till mig, TopBanana? | |
| Satyra | 2011-09-02 00:27 | |
| Borde en diabetessjuk kunna hitta ett sätt att leva utan insulin? ... Jo, det ÄR en relevant jämförelse. | |
| Delicious - Ej medlem längre | 2011-09-02 00:33 | |
 | TopBanana, Har du själv mått psykiskt dåligt någon gång? | |
| SatanIGatan- | 2011-09-02 00:42 | |
 | Det är en väldigt relevant jämförelse! En person som någon gång har lidit av panikångest skulle aldrig göra ett sånt uttalande. Sen, dessutom- det finns människor som lever med depressioner och psykiska sjukdomar som kommer att få äta mediciner resten av sina liv för att kunna leva ett normalt liv. Som jag. | |
| SatanIGatan- | 2011-09-02 00:43 | |
| Delicious- Jag tvivlar starkt på att hon har det. | |
| le-lou | 2011-09-02 01:54 | |
 | Känner att jag vill skriva nåt mer personligt här. Har panikångest, sedan yngre tonåren. Växlat i intensitet, dock ej förlamande utan mer i vissa perioder, mindre i andra.....tills en bomb i mitt personliga liv slog ner för ett antal år sedan. Då hände det nåt. Jag tappade greppet om tillvaron och ångesten kom oftare och oftare och till slut var den mer närvarande än borta. Min ångest var inte en diskutabel sådan, utan en icke nådig jävel. Jag fick börja om från noll, och då ska det sägar att jag är en envis och rätt hårdhudad person som gjort det mesta och tålt det mesta (har jag tyckt) men nu höll inte kroppen med mig alls längre. Jag kunde inte ens duscha utan att ha ytterdörren öppen om jag behövde komma ut snabbt och kunde jag väl komma ut, så var det inte säkert att benen höll. Gå in i affärer, vara ensam, sova, äta, prata - allt var förknippat med ångest, en panik som inte är som den panik som folk utan erfarenhet av panikångest relaterar till ordet "panik". Detta är ingen panik, detta är ren skräck - iaf var det så för mig. Rädsla, för något som inte fanns men som hela kroppen reagerade starkt på. Jag kunde inte fokusera på ett skit, inte tänka, jag levde med den här jävla ångesten som åt upp mig innifrån och till slut kändes det som att jag fruktade den så mkt att jag framkallade den för att slippa vara rädd för den. Det blev en stor cirkel av alltihop, det ena gav det andra och inget kontrollerade jag själv. Jag fattade inte vad som hände just då, jag hade aldrig sett något psykiskt bli nåt fysiskt men det fick jag se nu. Jo alla kan drabbas av panikångest. Men, ett men här - se upp med vilka diagnoser ni får och särskåda de lite i sömmarna. Panikångest behöver inte innebära ett handikapp. Symptomen varierar såklart, men jag tror att de flesta kan känna panikångest i olika grad utan att nödvändigtvis behöva vare sig behandling eller diagnos på det. Panikångest kan mkt väl vara extremt dåliga dagar, en känsla av nervositet över nåt outtalat eller ens tänkbart eller motsatsen, att man funderar så mkt tills man känner vettet rinna ut. (Håller med Top Banana om att vi är ett samhälle som hysteriskt måste diagnostisera allt). Panikångest kan självklart också vara det motsatta, ett totalt handikapp..men jag är faktiskt övertygad om att det inte behöver vara så , inte under längre perioder. Jag fick ännu mer diagnoser än bara panikångest under den här tiden såklart, och jag utreddes för i princip det mesta man kan finna i en bok om psykiska åkommor. Många ggr slog det mig dock under den här tiden, att flera av mina vänner skulle kunna få diagnoser på allt möjligt om de bara hamnade där jag satt, i min stol på psykkliniken. Skillnaden var bara att jag hade hamnat där. Så vem var och är sjuk? Jag visste att jag mådde dåligt och jag förstod att det fanns och hade funnits orsaker till det, men var jag s-j-u-k? Är det onaturligt för människan att reagera? Svarade man på vissa frågor som patient på ett visst sätt, så antydde det på att man var det ena eller det andra, och nya utredningar kunde börja. Jag förstod inte någonting av det mer än att de gärna ville ha en diagnos (gärna fler), ofta kom jag hem från läkaren och sa sånt som ”jaha, nu tror de att jag kan vara bipolär, jag får svar nästa vecka”. Jag har aldrig käkat tabletter, men jag har fått allt utskrivet med brinnande frenesi från läkarna - rubbet. Allt från lugnande, sövande, höjning till nedsänkning av hjärtfrekvens och kroppstemperatur. Inget av detta tog jag. Jag var inte sjuk, jag mådde så jävla dåligt bara och för mig fanns det iaf nån sund röst kvar i skallen som förtydligade att det var så och jag följde den - tvärt emot alla andra goda råd jag fick. När jag beskrev detta för min psykolog förresten, så började hon fråga om ”rösten sa åt mig att göra andra saker också?”. Snacka om att vilja tolka en människa på ett visst sätt..men icke förvånande alltså att folk åker på den ena diagnosen efter den andra. Varför jag själv vägrade ta medicin- för att jag tror stenhårt på att mediciner visst kan hjälpa, men inte bota den här typen av problematik som jag hade. Min ganska grava panikångestperiod här utlöstes av en mycket tragisk händelse i mitt liv, den panikångest jag levt med innan var hanterbar och vad jag tippar på efter många och långa samtal med vänner- helt i paritet med andra människors ”normala ångest”. Mitt personliga mål var inte att komma på fötter för stunden, utan att komma på fötter för livet, jag ville aldrig mer må såhär. Andras mål var att få igång mig igen så snabbt som möjligt, bli en bra vän, en god mamma, en närvarande dotter, en arbetare osv. Min kropp sa ifrån och jag blev så illa tvungen att lyssna. 1,5 år tog det ( i princip gick jag ut och gick, var ute mer än jag var inne och började motionera, jag sprang av ångesten och till slut sprang jag bara. Jag gick tillbaka till jobbet efter ett halvår och det hjälpte mig oerhört – att bli tvungad till att fokusera på något annat. Jag kan fortfarande känna av detta, men har lärt mig en mycket effektiv mental träningsmetod genom KBT och i vissa situationer än idag, så tar jag till det här och det funkar bra. Avleda ångesten är bättre än att döva den. Det är vad jag tror. Men man måste jobba för det. Det handlar om hur man tänker, hur banalt det än må låta. | |
| le-lou | 2011-09-02 02:00 | |
| obs - jag menar inte att förringa den med svår panikångest el liknande. Jag skriver bara ur min erfarenhet, att för just detta så finns det flera vägar att gå. Många kombinerar ju psykofarmaka med tex KBT osv men tyvärr har jag sett många många som fortsätter knapra tabletterna för resten av sina liv om de väl börjar som unga. För mig är det bara sorgligt att de skriver ut tabletter på löpande band till 18-19 åringar. | |
| SatanIGatan- | 2011-09-02 03:02 | |
| Känner igen mig. Fäller några tårar. Vill ge dig en stor kram. | |
| bimbo-89 | 2011-09-02 06:06 | |
 | le-lou : De var som att beskriva mig själv, viste att det fanns fler där ute som förmodligen kände som jag gjort/gör , dock inte så exakt . Sorgligt att det ska behöva vara så här för många ->vi är fler än vi tror!! Man vet vad man behöver men känner inte att någon direkt förstår nått . skänker en kram till er alla. | |
| Satyra | 2011-09-02 12:05 | |
| Känner också igen mig mycket i din berättelse, le-lou. För mig fungerar det dock inte att vara utan antidepressiv medicin. Har brukat dem till och från sedan -92 - samtidigt som jag gått i alla tänkbara terapiformer som går att uppbringa, plus "egenterapi" genom allt ifrån akupunktur, energimassager, mindfulness, Yoga, meditation, osv osv - och jag fungerar helt enkelt inte medicinfri. Blir totalt uppäten av panikångesten då och lever i fullständig skräck dygnet runt. Ville bara säga det för att jag känner och tänker att kanske även andra i min sits kan känna, att man då måste anses vara extra klen som inte grejar tillvaron med "bara" KBT och löpträning. För min del är det så att jag inte kan stå på benen när jag mår som sämst. Har ingen som helst kraft i kroppen då så ... går inte ens att tänka tanken att börja kuta i det läget. ;-) Nu går jag visserligen i en specialanpassad (för mig) fysisk träning, för att stärka kroppen i den takt jag förmår, men stundom förmår jag ingenting, helt enkelt. Inte ens med medicinsk hjälp. Och jag har kvar min starka ångest även när jag medicinerar, är i princip aldrig ångestfri, men ... slipper åtminstone den där fullständiga skräcken jag lever i utan antidepressiva tillskott. Det kanske är lättare att få bukt på svår, förlamande ångest om orsaken till den är relativt färsk? I mitt fall härrör det hela från min barndom (från ca. 4-12 års ålder, kanske tidigare, minns först från 4 års ålder ungefär) och det tog ända tills jag var närmare 30 innan jag på allvar förstod orsak-verkan. Med andra ord levde jag med svår ångest många, många år innan jag kunde försöka ta till mig någon hjälp. Den har så att säga etsat sig fast i mig. I kroppen framför allt. Hjärnan förstår logiskt processen, men kroppen skiter fullständigt i det. Jaja ... nog om det nu, ville som sagt bara säga att allt och alla inte kan bli funktionsdugligt utan medicinsk hjälp och det ska man inte behöva se som ett nederlag eller behöva försvara inför alla som anser att medicinsk hjälp är någon slags "fusk". ;-) Om det sen skrivs ut mediciner till människor som verkligen inte i första hand behöver just den hjälpen, är ju det sorgligt såklart. | |
| le-lou | 2011-09-02 12:55 | |
| Satyra, jag gick in på din sida här i morse och läste det du skrev om hur du beter dig under en ångestattack, det var klockrent skrivet och jag kände igen mig väldigt mycket, hur jag gjorde när det var som värst. Att försöka springa i från sig själv, jag försökte i alla lägen ta mig utomhus och ibland måste det ha sett komiskt ut, när jag stod i parken utanför med ett badlakan runt kroppen och huttrade i 10 graders oktoberväder :). Hela den här biten om hur man ser på andra, hur syn och hörsel påverkas, det är otroligt vidrigt fenomen, och du skrev också nåt där om hur det isade i dig när det börjar. På mig kändes det ungefär som en klocka som tickade typ i nacken (svårt att förklara) men som ett "pirr" där, det var liksom startskottet. Sen drog det upp över huvudet och ner genom hela kroppen, hjärtat slår så man tror att man ska dö, illamående och hela världen gungar bokstavligen. Man tror att man håller på att bli tokig på riktigt. Faktum är att jag verkligen trodde att kroppen höll på att lägga av många gånger, det är det mest obehagliga jag varit med om. Min panikångest innan har varit mer ren panik - måste ut- andas, slappna av, inte den här typen av starka kroppsliga symptom som jag fick under den här perioden. Detta var tusenfalt om så jag förstår hur jävligt det måste vara att ha det konstant, och ja, jag hade också tagit medicin om det inte hade gått som det gick i mitt fall. Det är ett mycket märkligt fenomen, men väldigt skönt att läsa hur påfallande likt panikångesten ter sig för väldigt många. Den här perioden var nog det som gjorde att jag ville fördjupa mig mer, och jag valde efteråt att helt skola om mig. Förhoppningsvis kan jag hjälpa andra i framtiden, det är iaf en önskan. Jag tycker du skriver iaf väldigt bra om den här sidan om detta, tror det hjälper många att veta att man inte är ensamma i den här skiten. (och att man inte behöver vara knäpp för att få/ha det :D) // L | |
| le-lou | 2011-09-02 12:58 | |
| mao, jag rekomenderar er alla att gå in på Satyras sida. Står mycket matnyttigt där :). | |
| Gautama | 2011-09-02 12:58 | |
 | "Det kanske är lättare att få bukt på svår, förlamande ångest om orsaken till den är relativt färsk? I mitt fall härrör det hela från min barndom (från ca. 4-12 års ålder, kanske tidigare, minns först från 4 års ålder ungefär) och det tog ända tills jag var närmare 30 innan jag på allvar förstod orsak-verkan. Med andra ord levde jag med svår ångest många, många år innan jag kunde försöka ta till mig någon hjälp. Den har så att säga etsat sig fast i mig. I kroppen framför allt. Hjärnan förstår logiskt processen, men kroppen skiter fullständigt i det." Känner igen mig så väl i dessa ord och även i le-lous ord:-( | |
| Gautama | 2011-09-02 12:59 | |
| Har precis fått en remiss till KBT, ska bli intressant och se om det kan hjälpa mig. | |
