Spelrum
| Giraffen | 3 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 0 |
| Inloggade | 3 |
Mobilspel
| Pågående | 18 677 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Mamik | 2010-12-17 20:50 | |
 | apbur, jag har två barn en på 21 och en på snart 8, generellt sett har båda kunnat vara "pain in my ass" hemma men änglar borta. Med det anser jag mig ha lyckats i min fostran, någonstans måste barnen få leva ut sina känslor och om de inte får göra det hemma är risken stor att de gör det borta istället. Min yngsta, som är ganska pipig och har svårt att ta nej, är aldrig LIKA odräglig när vi är ute bland folk, som vad han kan vara hemma. Han är inte heller den som slänger sig på golvet och gallskriker för det har han förstått för länge sen att det aldrig skulle löna sig. | |
| Larvbrud - Ej medlem längre | 2010-12-17 20:55 | |
 | Mamik: Ja, kanske kan det till och med vara så att barnen är hårt hållna hemma och passar på att ta kommandot i en miljö där föräldrarna inte kan köra på lika hårt i sin auktoritära stil? | |
| apbur | 2010-12-17 21:04 | |
 | Kan ju vara så. Uppenbarligen har många föräldrar svårt att förstå att deras barn kan vara odrägliga på dagis eller i skolan eftersom de är fromma som lamm hemma. Det verkar vara speciellt vanligt bland vissa invandrargrupper. Barnen är exemplariska hemma och kriminella på sin fritid. Jag menar inte heller att det skulle vara onormalt eller dåligt med konflikter inom hemmets väggar. Det är ju mestadels inom familjen man tränar på konflikthantering och annat. | |
| annakarineli | 2010-12-17 21:14 | |
 | Ja, jag tror att du har rätt i det Larvbrud: Några finns det säkert som "slappnar av" lite utanför hemmet och tar ut svängarna mer, men rent generellt skulle jag önska att fler barn hade respekt för vuxna. Som lärare på förskolan tycker jag att det är så väldigt tråkigt när barn kommer och beter sig illa och är otrevliga både mot sina jämnåriga och mot vuxna och många gånger också är ganska påflugna på andra barns föräldrar och syskon vid hämtning/lämning; ska hoppa upp mot dem, kalla dem för gubbe, låtsassparka emot dem och fara fram och pilla på små och stora syskon. En tillsägelse från oss pedagoger ignoreras ofta. Jag tycker det är jobbigt och man rannsakar sig själv jämt och ständigt över vad man gör fel. Samtidigt som detta ständigt fortsätter och tålamodet är tänjt till det yttersta. Ena stunden är man dum i huvudet och ska knivas ihjäl av pappor som är starkast i världen, nästa vill de sitta i knät... Är det så att väara förälder med? Är det föräldrarollen som spills över på förskolan? Eller är det en otrevlig trend i samället att en del barn blir mer distans- och respektlösa? Givietvis finns också de barn som aldrig någonsin skulle drömma om att bete sig illa. Drar inte alla över en kam här, och även de barn som beter sig illa är ofta väldigt mysiga att ha att göra med när man är på tu man hand. Men stå tillbaka lite (vänta för att någon annan står på tur att måla först tex.) -det går bara inte. Det känns som att det är väldigt, väldigt mycket, JAG, JAG, JAG. Mer hos vissa än hos andra och som sagt; ihop blir de ibland mindre roliga att ha att göra med. Hur utbildad man än är så kan barn vara oerhört tålamodsprövande som sagt. | |
| apbur | 2010-12-17 21:18 | |
| Är det någon som kan svara på om det blivit värre eller om det var likadant förr? Ska vi skylla allt på dagis? | |
| Larvbrud - Ej medlem längre | 2010-12-17 21:21 | |
| Ca 80% kan skyllas på dagis :) | |
| Larvbrud - Ej medlem längre | 2010-12-17 21:23 | |
| Jag hade en finsk kompis som hade en jättesträng mamma. Hon och hennes lillebror blev helt vilda när de lekte hemma hos oss. Klarade inte av frihet. | |
| annakarineli | 2010-12-17 21:26 | |
| Jag kan inte svara på det, men på frågan så svarar mina kollegor + en rätt så insatt mamm att det nog har blivit värre. Sen är frågan VARFÖR. Jag tror inte att det är utan betydelse att många barn tillbringar väldigt mycket tid på förskolan. Uppemot 55 timmar/v. Det klart föräldrar som jobbar så mycket är trötta när de kommer hem?! Och kankse är det enklare att göra barnen till viljes än att då ta en konflikt under den lilla tid de har tillsammans? Andra barn är inte alls vana att ha andra omkring sig och beter sig som små prinsar/prinsessor av den anledningen. De har alltid fått stå i centrum och aldrig behövt vänta på sin tur eftersom det knappt finns någon annan att ta hänsyn till. Sen tror jag inte heller att man ska förringa att storleken på barngrupper ofta är jättestora och barn i förskoleåldern är ganska små och ofta behöver mycket vuxenstöd och verkligen direkt närvaro med en vuxen intill sig. Ett naturligt behov som är svårt att tillgodose i en stor grupp där det ständigt ropas på fröken! :) | |
| annakarineli | 2010-12-17 21:28 | |
| Och självklart blir BARNEN trötta av att tillbringa massor av tid i en institutionstillvaro! Vi vuxna kan arbeta med hörselskydd, det kan inte barnen, bara en sån sak... | |
| Larvbrud - Ej medlem längre | 2010-12-17 21:32 | |
| Det finns väl ganska mycket aktiviteter som riktar sig till föräldrar och barn nuförtiden? Jag får en känsla av att man har svårt att låta barn vara med i normala sammanhang med blandade åldrar. Bebidans där föräldrarna lär sig röra sig som avkomman istället för tvärtom. Tänk om mamman till mina katter hade gått på kattungekravel. Då hade de nog inte klättrat i träd idag. | |
| Minta | 2010-12-17 21:51 | |
| Jag (och mina syskon) hade också en killkompis när vi var banr som var mycket hårt hållen hemma, och gjorde vad han ville hos oss. Han tycket antagligen att man fick göra vad man ville dör eftersom det inte var så strikt. Men så var det ju inte, vi tyckte att han var ganska knäpp då och jag minns att min far blev sur på honom och frågade om han fick göra så hemma. | |
| Mamik | 2010-12-17 22:00 | |
| Jag skulle hävda att det blivit värre bara på de 14 år som skiljer i ålder på mina söner. Skillnaden mellan mina egna söner beror mest på att den äldre blev tvungen att klara en massa saker redan som 3-åring när jag blev sjuk och inte kunde. Jag är sjuk nu med men inte lika handikappad som jag var då, därför har jag också varit lite för släpphänt med den yngre. Bara för att jag kan. Jag tror inte dagis som sådant är av ondo, men jag tror att väldigt många föräldrar överlåter den fostrande rollen på dagis och senare skola. Det blir inte bra. Jag märker också att det "sunda förnuftet" har blivit en bristvara i stort. Det gör nog sitt till, det också. | |
| Minta | 2010-12-17 22:13 | |
| Ja, jag tycker också att det är för uppdelat idag. Pensionärer på PRO-möten, barn på dagis och aktiviteter. Alla har sina särintressen idag. | |
| Larvbrud - Ej medlem längre | 2010-12-17 22:16 | |
| Jag åker ibland buss med skolbarn. Det kan bli så att barnen är fler än oss vuxna. På ena linjen är barnen väldigt rara och sociala. Pratar med mig och erbjuder sittplats. De skojar med varandra men inte överdrivet. Änglar helt enkelt. På andra linjen är barnen väldigt sociala, roliga och trevliga men de håller så hög ljudnivå och busar så mycket att jag inte kan förstå hur de själva vill ha det så. Det är som att se hysteriska fans skrika. De själva mår inte dåligt av det. Jag är inte så säker på att det har med uppfostran att göra att man hamnar i en grupp där dynamiken ser ut så. | |
| le-lou | 2010-12-17 22:20 | |
 | jag har haft en salig tur eller så har min slappa uppfostran gett effekt. Min dotter accepterar ett nej utan vidare, och har alltid gjort. Men å andra sidan säger jag sällan nej. Inte så ofta hon ber om nåt heller iofs. Hade jag haft ett barn som ställt till ett sabla liv varje gång vid nej, hade troligen nejen kommit oftare från min sida med skulle jag tro. Märkligt det där. | |
| Tess 08 | 2010-12-17 22:29 | |
 | Jag har inte läst mer är större delen av fösta sidan, men kan säga såhär: Det handlar inte om pengar! Vet inte vad jag gjort, men mina barn har sällan/aldrig tjatat på affären.. och skulle de fått ett utbrott sådär hade jag antingen gjort som Bitte skrev (burit ut ungen och farit hem för att fara och handla klart senare) alternativt slängt mig på golvet och skrikit sparkat och gråtit... Har haft en plan på att göra så, men till min besvikelse har jag aldrig fått tillfälle :) Mitt ena barn var jätterolig när hon var 3-4 år och vi var och handlade. Hon kunde fråga om vi inte behövde nya skärbrädor/ny kastrull eller en sån där jättebehändig visp lika gärna som en chipspåse elle godis :) | |
| Mamik | 2010-12-17 22:29 | |
| le-lou, det är inte alls märkligt. När man har ett barn som inbillar sig att hela världen kretsar kring honom/henne så måste man säga nej ofta för att markera. I ett annat läge gör man det barnet vill oombett för att visa att det lönar sig att hålla sig lugn. Likadant om det frågas snällt kan man ställa upp, hellre än när det krävs. Man måste ju på alla vis visa vad som lönar sig eller inte. | |
| annakarineli | 2010-12-17 22:30 | |
| Håller absolut med om det där med gruppdynamiken också Larvbrud. Frågan är hur man ändrar på den? | |
| Elvisp Resly | 2010-12-17 22:45 | |
 | Tänk, jag har aldrig upplevt problemet (har tre barn). Beror naturligtvis på att när jag har sagt nej EN gång så har jag hållt fast vid det. Från början. Så enkelt för såväl barnen som mig själv. Gäller bara att tänka efter ett litet ögonblick att man verkligen menar nej, eller ja om det passar bättre. | |
| Tess 08 | 2010-12-17 22:46 | |
| Ja, Elvisp. Dessutom vet mina barn att man äter godis på lördagar.. De lär sig också att nej betyder nej, men ett njae betyder att mamman kanske kan övertalas :) | |
