Spelrum
| Giraffen | 7 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 1 |
| Inloggade | 8 |
Mobilspel
| Pågående | 18 533 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| carlmartin - Ej medlem längre | 2008-12-16 02:48 | |
 | tack risotto :) | |
| trashone - Ej medlem längre | 2008-12-16 14:43 | |
| Riktiga vänner skall man lyssna på och lyda. Självömkan är extremt osexigt. | |
| vita_syrener - Ej medlem längre | 2008-12-16 14:56 | |
| Fint skrivet bitley...det är alltid bra att reflektera med fler människor, i regel finns svaret hos en själv, så härligt när man kommer till insikt. Det finns många sanningar (multiversa). Och jag kan bara instämma om forumet på beta och Mötesplatsen testade jag också en kort tid, avslutade mitt konto fort som ögat, har väl aldrig fått så många skamliga förslag på kort tid. Gick med av nyfikenhet. Inget för mig iaf. Men jag önskar dig lycka till i fortsättningen och någon klapp på axeln får du inte av mig, och det är inte av hjärtlöshet utan jag tror mig veta att mår man inte så bra så kan det kännas som ett hån. Men en kram kan du få. *kram* | |
| Margana | 2008-12-16 15:02 | |
 | hehe...nu blir jag lite nostalgisk...efter ett halvår på vilda webben 2004 så ville jag prova något annat och blev då under en period medlem på just mötesplatsen..var där i två veckor innan mitt tillfälliga medlemsskap gick ut några minuter innan jag inte skulle kunna skicka mail längre skickade jag iväg ett mail med min riktig e-mail till en kille som kontaktat mig där nu sitter jag här med en 2-åring som följd av 2 veckor på mötesplatsen ;-) för övrigt så suger den communityn..hehe till Bitley kan jag bara säga......allt man är med om påverkar en som människa...låt den där relationen ha en postitiv påverkan inför framtiden och framtida flickvänner...för det kommer mer kärlek you bet! ;-) | |
| bitley - Ej medlem längre | 2008-12-16 15:13 | |
| Härligt att höra :) | |
| bitley - Ej medlem längre | 2008-12-17 04:30 | |
| Idag har det känts lite bättre, men sömnlösheten verkar jag dras med. Kändes lite bättre efter att jag läst igenom hela den här tråden igen, gick omkring för någon kvart sedan med molande magont så som man får när man känner på sig att något är fel, om ni hajar. Trots tiden på dygnet har jag god lust att gå ut på en promenad bara för att rensa sinnet ännu mer, men jag ska krypa till kojs och försöka dagboka mig till sömns. Sagan var den att vi hittade tillbaka till varann, trodde jag, på ett underbart sätt. Så sent som förra veckan - bara för några dagar sedan - var allt toppen. I början av veckan. Jag tror hon har någon slags manodepressivitet i sig, för slutet på veckan var toleransen mot mig på botten och då konfronterade jag henne med frågan om hon ville göra slut. Bra gjort... hon tog den enkla vägen ut. Så nej, jag har inte deppat sedan september / oktober, de här färska deppkänslorna kom nu... först igår på riktigt faktiskt. Kanske kan det vara så att jag sörjt färdigt henne till stor del i och med att vi just hade det major-struligt ett par gånger här på slutet. Men jag ser fram emot julafton... black f"€/(ng christmas... :((( | |
| Nephelia - Ej medlem längre | 2008-12-17 07:06 | |
| Det är ganska vanligt att man drar ut på "slutet", man försöker igen, gör slut, försöker, gör slut. Tills man tagit musten ur varann helt, och faktiskt inte orkar mer, man ger slutligen upp. För att man ska hitta tillbaka till varandra, så krävs det väldigt mycket från bägge håll, det är så lätt att trassla in sig i nya problem (eller kanske nygamla), skylla på varann mm. Nu vet jag ju inte några detaljer om ert förhållande eller om er som personer, men har man kommit till en sådan punkt som du beskriver, så krävs det enorm viljeanstränging och minst lika mycket kärlek från båda håll, för att det ska finnas en chans igen. Mitt förslag är, ge varann utrymme, släpp taget om henne. Om hon älskar dig och vill vara med dig, så kommer hon tillbaka. Om hon mår dåligt, du säger att hon kanske är manodepressiv, så är det såklart svårare med allt, men du kan tala om henne hur du känner för henne och vad du vill, sedan kan du inte göra mer, hon måste vilja samma saker tillbaka för att ni ska kunna gå vidare i rätt riktning. Att ni velar fram och tillbaka skadar er båda två, det är bättre ni går skilda vägar än att en av er/båda mår dåligt av att ni heller inte klarar av att lappa ihop det, utan fortsätter att skada varandra. Försök att inte sörja, tänka för mycket, koncentrera dig på saker du tycker om att göra, träffa folk, börja med något nytt som får dig på bättre humör, som hjälper dig att tänka på annat. Det GÅR ju faktiskt att leva ensam, utan partner, och vara relativt lycklig. Fast det nog inte känns så just nu. Hoppas det här inte bara låter blajblaj nu (jag har inte läst hela tråden heller), men jag har nyligen gått igenom en uppslitande separation också, och vet att det inte är lätt, det gör ont, LÄNGE. Men det går över. Hur overkligt det än verkar när man är mitt uppe i det. Stå på dig! | |
| bitley - Ej medlem längre | 2008-12-17 12:10 | |
| Tack Nephelia, dina råd värmde. Mycket av det du säger stämmer. | |
| Dalkullan | 2008-12-17 13:18 | |
 | För varje gång du tar kontakt med henne igen, om så bara i telefon så lägger du ved på brasan i din kärlekssorg om du förstår vad jag menar.... Låt henne vara nu ett tag och skaffa dig lite distans till det som hänt, sen kan du se hur du/ni vill. Julen kan kännas deppig i en sån situation men min erfarenhet är att när man passerat nyår så brukar det kännas bättre....man har ju ett helt år framför sig med nya tag s a s Var rädd om dig! ;-) | |
| Prositi | 2008-12-17 13:55 | |
| Jag kan förstå att du tycker det är jobbigt och att du är ledsen, men det ger dig inget att gå och vara ledsen över det. Vad ger det dig? Du kommer ju inte få henne tillbaka i vilket fall. Du ska vara glad för att hon var ärlig mot dig och sa som hon kände, du hade väl inte velat ha en tjej som ändå inte älskar dig? Gråt ut ett tag, man behöver gråta om man är ledsen. MEN, se upp så du inte fastnar i det och ser dig dig själv som ett offer för då kommer det mer och mer gråt och du tappar ditt egenvärde. Upp med hakan och le lite och var glad för vad du har i livet. | |
| weathergirl | 2008-12-17 14:00 | |
 | Tyvärr finns det ingen livstidsgaranti på kärlek, och yes du kommer att må skit ett bra tag framöver, men det kommer också att göra dig starkare! Been there done that var hel bestämd på att jag aldriiig skulle falla för någon igen efter att ett 3 års förhållande tog slut och det tog 2 år innan jag kunde bli förälskad igen så ge inte upp! Låt det ta sin tid, tillåt dig att vara deppig och gå igenom alla faser, sorg, saknad och pånyttfödelsen :) *kram* | |
| bitley - Ej medlem längre | 2008-12-17 14:18 | |
| Tack, Japp, ska försöka få upp hakan lite... :) | |
| annakarineli | 2011-03-20 10:17 | |
 | Det är väl bara att erkänna att jag är här. Ledsenhet varvas med insikt, svartsjuka, sorg och stundvis total avsaknad av livslust. Någon mer för tillfället? | |
| Mouche - Administratör | 2011-03-20 10:25 | |
| Du är enastående vacker och till det intelligent och förnuftig. Vem det än är som har gått ifrån dig så är det den personen som har gjort ett riktigt nerköp. Är det du som är den som har gått så kan jag bara beklaga den drabbade. Det gör alltid ont, det vet jag av egen erfarenhet men även om man inte tror det i början så blir det bättre. Mouche *som skickar en varm kram* | |
| promenad - Ej medlem längre | 2011-03-20 10:28 | |
| mouchen är snäll | |
| annakarineli | 2011-03-20 10:32 | |
| Tack. Valet var inte mitt även om det inte kom som någon överraskning. Men det gör ont. Särskilt tystnaden efteråt. Löftet om att höras, att fortsätta att finnas där som vänner. Den starka magkänslan av att han har gått till någon annan. Någon jag verkligen inte gillar. Jag känner mig som ett skräp som bara blev i vägen och raderades ur hans liv till förmån för någon annan. Jag känner mig som ett misstag. | |
| Mouche - Administratör | 2011-03-20 10:52 | |
| Jag vet exakt hur du känner dig men jag vet också att det otroligt nog lättar med tiden, för att till sist bara finnas kvar som ett gömt minne inom en. Den där känslan av ensamhet är bedrövligt hemsk och tär verkligen på en men du ska ändå veta att det absolut inte är dig det är fel på för att du kanske inte längre är nummer ett i hans ögon. Du måste alltid komma ihåg att världen är full av ögon som inte är hans. Det finns en mening med allt som sker även om vi människor inte förstår vad det kan vara. Min gissning är att ödet har något riktigt fint i beredskap åt dig i framtiden annakarinelli =) Mouche | |
| LadySol - Ej medlem längre | 2011-03-20 10:54 | |
| AK - Det är bara ett halvår sen jag var i samma sits. Hade dock inte en aning om att det skulle ta slut. Svårt att veta det när killen bara någon vecka innan pratar om semesterresor han vill att vi gör tillsammans, om att köpa bredare säng för att han inte ska råka sparka på mig på natten då han lider av RLS, att han tycker att vi har det bästa förhållande han någonsin haft etc. Men, slut tog det. Från en dag till en annan så "fanns det inget att bygga på, men han ville ju inte såra mig och kunde gott tänka sig att vara tillsammans med mig ett tag till". Den konflikträdda fegisen lämnade det alltså upp till mig att säga orden han ville men inte kunde. Känslan av att bli kastad åt sidan känner jag igen allt för väl. Det är som att få hjärtat slitet ur kroppen, slängt i gruset på marken och trampat på av en flamencodansös med stilettklackar. Man börjar misstro allt man tidigare varit säker på. Funderingar om vad man gjort för fel, vad man kunnat göra annorlunda och hur man ska kunna laga det kommer i tid och otid. Sömnen rubbas, tårkanalerna gör myteri precis när som helst och då allra oftast när det är som mest olägligt, hjärtat blöder konstant och hjärnan stänger ner all verksamhet som stör alla de självdestruktiva tankar som till slut uppfyller ens dag. Man lever på hoppet om att allt ska bli bra igen, att han ska inse sitt misstag. Vi hördes av ibland, han ville att vi skulle vara vänner och jag grep efter halmstrån. Jag känner verkligen med dig AK. Jag kan relatera till hur du mår eftersom jag en kort tid sen kände likadant. Jag trodde inte jag skulle kunna hitta tillbaka till de levande igen. Men vet du, en dag insåg jag något. Vad ska jag med en karl som fick mig att må på det viset utan att ens försöka lindra det? Vara vänner? Vem försökte jag lura? Han ville bara dämpa sitt dåliga samvete, det hade inget med att han egentligen ville umgås eller höra av sig att göra. Och - detta var det avgörande - Jag är ta mig fan värd bättre! Det är du också. Jag hoppas du kommer till den insikten snart. Inte bara att du säger orden utan att du även tror på dem. Jag tror på dig och jag vet att du är värd bättre. <3 | |
| annakarineli | 2011-03-20 11:24 | |
| Tack för er omtanke. Jag önskar jag kunde bli arg. Jag är bara ledsen. Skäms också över att jag inte kan tänka tankar som att de nog faktiskt passar bra ihop och att jag önskar dem lycka tillsammans. Jag tror på fullaste allvar att de är som klippta och skurna för varandra, men det gör mig så ont. I synnerhet som jag verkligen inte kan med tjejen i fråga. Hon står för så mycket som jag själv inte står för. Sen var han så övertygande om att jag alltid kunde ringa. Han skulle alltid finnas där. Kunde han inte svara så skulle han ringa upp senare. Annars kunde jag sms'a eller maila. Vi skulle ses igen. Sar som vänner, men ändå. Jag har sådan fruktansvärd separationsångest och mår väldigt dåligt när någon bara försvinner. Allt känns bara nattsvart vissa stunder. Jag försöker aktivera mig och hitta på saker, träffa vänner, ha fullt upp, träna, köpa nya kläder, ja, allt möjligt, men ibland kommer det över mig och då blir det inte bättre än att jag blir sittande i soffan, vill inte laga mat och göra mig i ordning och blir kaffedrickande och kedjerökande vid balkongdörren. Jag som inte ens röker till vardags... | |
| LadySol - Ej medlem längre | 2011-03-20 11:31 | |
| AK - Men herregud, det finns ingen som begär det omöjliga av dig. Klart du inte ska önska dem all lycka i framtiden eller ens om en minut. Det vore rätt övermänskligt att göra det. Kanske kommer du sen till en punkt där du kan säga "De förtjänar varandra" men att du kanske inte menar det enbart positivt. Det är en vanligare utveckling av det hela. Det kommer att komma över dig även i framtiden också, men gångerna blir mer och mer sällan. Efter ett tag glömmer du bort att du ska må så och plötsligt upptäcker du att du faktiskt har ett liv du gillar igen. Det tar tid, det gör ont och trots att du sen kommer så pass långt att du känner att du kommit över det hela kommer du ändå kunna stanna upp ibland och känna smärta över hur saker blev. Det kommer dock inte nödvändigtvis betyda att du vill ha tillbaka honom. Gör det du behöver för att sörja klart nu, men glöm inte att låta dörren stå på glänt för att kunna släppa in framtiden. | |
