Spelrum
| Giraffen | 38 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 27 |
| Inloggade | 65 |
Mobilspel
| Pågående | 19 431 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| SatanIGatan- | 2011-09-04 23:37 | |
 | Jag kan känna igen mig till viss del i det du skriver. Mår du bättre idag? Och isåfall, vill du berätta hur din vändning kom? Jag skulle ge vad som helst för att vara av med all min hemska ångest när jag är 23 år. | |
| le-lou | 2011-09-05 08:13 | |
 | Snoosy, berätta mer. | |
| GnomeN - Ej medlem längre | 2011-09-05 09:48 | |
 | SatanIGatan - precis så brukar jag också alltid säga; Att man måste vara tillräckligt frisk för att orka vara sjuk.... | |
| SatanIGatan- | 2011-09-05 09:52 | |
| Det är förjävligt men tyvärr alldeles för sant. | |
| greatdane | 2011-09-05 10:28 | |
 | Jag skulle vilja rekommendera en helt fantastisk livsomvändande författare/coach som själv varit deprimerad i tio års tid. Hennes nuvarande livssyn sätter ens värderingar och tankar på sin spets och inte bara det; de blir de omvända dessutom. Hon heter Byron Katie och menar på att det är våra tankar som ställer till det för oss. Sättet vi tänker på är vårt eget och därmed kan man även byta bana i huvudet. Tankar som på något sätt skaver i dig möts av hennes berömda fyra frågor samt en eller flera vändningar. "Han borde be om ursäkt", "hon måste plocka upp efter sig", "jag kan inte vara mig själv", "de är inte som vi", kan vi ofta tänka. Nu ska man utifrån "the work" ställa sig frågorna: Är det sant? Kan du verkligen veta att det är sant? Hur reagerar du när du tror på tanken? Vem skulle du vara utan tanken? Vänd på tanken! Ja, det är svårt att förklara mer så här i en tråd, men låna/köp hennes bok/böcker och du kommer att förstå att det finns en väg ut ur mörkret och att du själv är den som kan hjälpa dig med det, vilket gör din prestation så mycket starkare och stoltare. Lycka till! | |
| magnusito | 2011-09-05 10:52 | |
 | Problemet är att psykvården strävar efter att likna den somatiska vården som haft högre status. De senaste åren har man ägnat åt att organisera den och att erbjuda behandling som enbart grundar sig på att personen är insjuknad och ska behandlas på ett sådant sätt att man snabbt och effektivt botar det sjuka. Detta är kontraproduktivt eftersom människors psykiska lidande är komplext, med relationella, personlighetsmässiga och existentiella aspekter som viktiga inslag i lidandet. Så länge som man bortser från det och bara medicinska aspekter får ta plats så kommer vi ha en så dåligt fungerande psykiatri. Psykiatrin borde gå åt andra hållet och erbjuda större utrymme för existentiella och psykodynamsika psykoterapier. | |
| SirTalkaLot | 2011-09-05 11:17 | |
| All U need is love !!! När någon är svag är det naturligt att dela bördan, men när en person är långsam eller ett barn krånglar är det mer naturligt med "åtgärder". Att få personen att rätta in sig i ledet. Tyvärr sällan sunt. Med KBT kan man inte lära sig lita på andra men bete sig som om man gör. Då utlöser man färre konflikter hos folk som avtränats i socialt ansvar & civilkurage sen dagisåldern. Även om man ej kan lita på statistik, så säger all statistik att medicin hjälper bäst. Drogad uppfattar man tillvaron annorlunda & kan inpränta en positivare förväntning på tillvaron. Ett onekligen kraftfullt verktyg är kärlek (även gudskärlek & nära vänskap) Alla mina symptom försvinner i relation, men samma sekund Jag gör slut kommer de tillbaks. Hitta nån !!! | |
| Delicious - Ej medlem längre | 2011-09-05 12:27 | |
| Snälla rösta här på att Aftonbladet ska granska psykvården granskning.aftonblad...va ljer-du/ Och ja, Aftonbladet är väl inte den bästa tidningen...:P Men bättre att någon granskar än ingen, eller? | |
| SethGecko | 2011-09-05 13:00 | |
 | jag har ätit antidepressiv medicin i 7-8 år nu. jag trappade ner och slutade i ett par månader förra året, men fick ett sammanbrott mitt i sommaren och var tvungen att söka mig till akutpsykvården för att få ny medicin. jag hade en samtalskontakt i början när jag åt antidepressiv medicin, men den försvann när psykolog ansåg att jag inte längre hade den problematiken som jag hade när jag kom dit första gången. senare har jag haft en ny samtalskontakt då depressionen gick in en ny fas och jag var tvungen att öka medicinen. nu är medicinen på en ganska normal nivå, men ingen samtalskontakt har jag kvar. Vilket jag rätt ofta kan känna att jag skulle behöva. grunden till min depression vet jag inte, men jag har mina funderingar kring det: förmodligen har jag varit deprimerad ändå sedan mina föräldrar skiljde sig när jag var 11 år, det är bara att den har varit hanterbar, ända fram till 22-23årsåldern då jag kraschade totalt. jag får panikångest ibland. i princip alltid när jag får migränanfall. nu har jag inte någon vanlig migrän, utan s.k. aura-migrän. vilket tar sig uttryck i att vänster sida av kroppen domnar av, jag får synstörningar och även en mild form av afasi. vid första tecken på att jag har fått ett anfall stelnar hela kroppen till och jag börjar kallsvettas nåt infernaliskt. det är panikångest blandat med en oerhörd dödsångest. nu äter jag visserligen betablockerare, så att jag inte ska utveckla migränanfall alls, men trots det så får jag ett eller två anfall om året. Man kan ju tycka att det är värsta skitsaken att stå ut med och till viss del håller jag med, men jag styr inte över ångesten alls. efter varje anfall mår jag skitdåligt ganska lång tid. allt blir jobbigt, speciellt att göra samma syssla som jag gjorde när jag fick anfallet. för en vecka sedan fick jag ett anfall på väg till universitetet, på uppropsdagen, och nu en vecka senare ska jag åka dit igen och det känns rätt jobbigt, men jag måste ju. | |
| RandomChoice | 2011-09-05 13:55 | |
| Efter Susan Delgados död bröt jag ihop ganska rejält. Konstigt eftersom hon inte finns på riktigt. Jobbigt är det i alla fall. | |
| Snoosy | 2011-09-05 22:36 | |
 | SatanIGatan och Le-lou,, har inte så mycket mer att säga om det jag jag fick uppleva under min barndom tills det att jag var 23, mer än att det yttrade sig så att jag tappade tidsbegreppet då jag kom tillbaka till nuet. (Främst då jag blev äldre.) Var hos en psykolog som dels kan ha hjälpt mig en aning på vägen till att slippa detta. (I det tidigare inlägg har jag nämnt hur jag renskrev mina dagböcker för att gå vidare.) En riktigt jobbig tid. En stark depression som höll i sig i över ett halvår. Det psykologen tipsade mig om var att tänka på var känslan fanns då den uppstod. (Den satt i magen.) I flera år efteråt kunde jag känna detta sk ''förstadie'' och tänka bort känslan genom att låta den driva ner mot fötterna och flyga iväg. Det hjälpte mig. Jag kunde må dåligt i dagar för att jag visste att jag skulle försvinna från ''nuet'' men inte när. Psykologen jag träffade (1 gång) ska ha stort tack för det!! Hoppas ni som har ångest blir fria från den. Det är hemskt att man ska behöva må så dåligt. | |
| promenad - Ej medlem längre | 2011-09-05 22:39 | |
| snoooooooooooooooooooosy! | |
| promenad - Ej medlem längre | 2011-09-05 22:41 | |
| snoosy jag vet exakt vad du menar med lena känslan och det. Tror dock inte det har med depression att göra. Träffade en kompis på en skola en gång som oxå hade upplevt detta. | |
| Snoosy | 2011-09-05 23:38 | |
| ja, promenad?? | |
| Snoosy | 2011-09-05 23:40 | |
| Precis det har jag fått till svar också. Men då kan man ju undra hur långt utvecklingen kommit inom psykologin då ingen man pratat med och som pluggat psykologi inte har en benämning på vad det kan vara. Vet hon/han vad hon/han hade?? | |
| Snoosy | 2011-09-05 23:44 | |
| ''precis det jag fått tillsvar'' Hur uttrycker jag mig :) Jag menar att det är dom svaren jag fått genom att höra med andra. Har mött några som haft liknande upplevelser. Men ingen benämning. | |
| promenad - Ej medlem längre | 2011-09-05 23:45 | |
| Jag tror det handlar om en andlig grej alfa-omega att uppleva det mjukaste mjuka till det hårdaste hårda nånslags känslospektra. Jag kan inte förklara det Det kunde inte hon heller. | |
| promenad - Ej medlem längre | 2011-09-05 23:45 | |
| något säger mig att det skulle kunna vara ett minne av födelsen jag ska forska i det. | |
| Satyra | 2011-09-05 23:48 | |
 | Snoosy - låter lite som mina utomkroppsliga upplevelser. Och/eller som på gränsen till en psykos (:-o - det var vad en psykolog en gång sa, då jag beskrev mina utomkroppsliga turer). Vet inte om jag dock tycker att det känns lent - mer som att man smälter/flyter/svävar på något mysko sätt. | |
| promenad - Ej medlem längre | 2011-09-05 23:51 | |
| satyra det är inte samma sak lämna kroppen är nåt annat detta är ett pendlande i det psykiska känsloläger från extremt mjukt till en tvär vändning av hårt känslomässigt hårt det är lite av en chock för psyket för den sköna känslan är så skön men tvärt blir den hård och kall jag tror det är det spektrat vi kan vandra på och där kommer ufona in vet man vad det är finns det inget att vara rädd för men man kan ju forska i det | |
