Spelrum
| Giraffen | 7 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 1 |
| Inloggade | 8 |
Mobilspel
| Pågående | 18 533 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Mouche - Administratör | 2011-03-20 11:38 | |
 | Här kommer varenda illusion som finns om mig att försvinna.. Jag önskade mitt ex allt från hemmorojder till migrän när hon erkände att hon legat runt. Jag var arg, sur, ledsen och samtidigt lättad över att bli av med någon som inte hade mer vett i skallen än vad hon uppvisade. Mouche | |
| LadySol - Ej medlem längre | 2011-03-20 11:44 | |
| Mouche - Vilka illusioner menar du då? Att känna så är mänskligt. Hade du inte känt så hade i alla fall jag undrat om du varit verklig. Separationer skapar de mest bisarra känslomönster som finns. De är ett lika stort sorgearbete som då någon går bort, med den twisten att den man sörjer finns kvar och kan i värsta fall tända eld på alla känslor om och om igen. Jag vill aldrig må som jag gjorde när min han gjorde slut, men inser samtidigt att bara det att jag kände så innebar att jag faktiskt vågat älska igen. Det var något jag trodde jag förlorat sedan tidigare händelser. Nu vet jag att livet inte tar slut, oavsett hur ont det än gör. | |
| annakarineli | 2011-03-20 11:51 | |
 | För mig känns det så grymt att jag inte betyder mer än att man kan skita i mig fullständigt. Efter ett år då han hann säga att jag var det bästa som hänt honom och önska sig barn tillsammans med mig. På grund av mig senfärdighet när det kommer till sådana uttalanden hann han tröttna och känna sig oälskad och snart svalnade hans känslor för mig. Nu har han med största sannolikhet träffat denna nya tjej. Denna varelse som jag itne kan tänka annat än onda tankar om. Och jag är lämnad för henne och inte ens värd ett samtal. Det samtalet som ajg så väl skulle behöva. För att få veta att jag fortfarande existerar. Om än inte som flickvän, men som någon man respekterar och inte kastat bort som ett skräp och inte måste radera. Jag vill liksom få finnas. Vill inte vara obetydlig och ivägen för någon som jag har så starka känslor för. | |
| annakarineli | 2011-03-20 11:56 | |
| Känns som att jag återigen fått bevis för att jag är någon man lämnar. Jag har hört det förut: Att jag är underbar och att man vill ALLT med mig. Men sen blir det sämre och jag får höra allvärldens kritik innan de slutligen går. Jag vågar inte tro på ord längre. Jag tar allt längre tid på mig att känna tillit och det i sin tur verkar leda till att personen i fråga inte känner sig älskad och blir klängig för att sedan bli avvisande och elak och gå vidare -lagom till dess som jag äntligen börjat känna tilliten. Den senaste i raden var verkligen en kille jag litade på att han aldrig skulle göra mig illa. | |
| annakarineli | 2011-03-20 11:58 | |
| Jag vill itne säga att jag älskar någon efter 3 månader och kan inte säga att vi ska dela resten av livet och att jag är beredd att flytta och börja om ett nytt liv för personen i fråga. Jag kan bara inte säga något sådant innan ajg själv känner en djup övertygelse om det. Och när jag sen väl känner så och säger det. Då menar jag det av hela mitt hjärta. Då försvinner inte känslorna i första taget heller. :( | |
| LadySol - Ej medlem längre | 2011-03-20 11:59 | |
| AK - Det känns så nu, men det är inte skrivet i sten. Om ett tag kanske du är tacksam över att han inte hör av sig. Det är faktiskt lättare att gå vidare om de inte hör av sig. Och angående att inte vilja vara obetydlig, det tror jag inte att du är. Du är en del av hans historia nu bara. Gällande i vägen så är det däremot fullt möjligt om din misstanke om att han träffat någon annan stämmer. Det är besvärligt när exet kräver uppmärksamhet då. Det bästa för dig vore nog att bara låta det bero. Måla inte upp en massa kansken i ditt huvud. De vet inte vad som pågår i hans. Det spelar ingen roll hur väl du känner honom, du kan ändå inte veta vad som pågår inom honom. Kanske var uppbrottet från dig så uppslitande att han inte klarar av att ha kontakt med dig men klarar heller inte av att säga det rent ut för att han vet hur sårad du skulle bli. Att undvika är då en lättare metod. Eller så har han helt enkelt gått vidare och du är någon som en gång varit viktig för honom men som numera tillhör hans förflutna. Låt det vara och försök att inte stånga huvudet mot väggen gällande det. | |
| annakarineli | 2011-03-20 12:02 | |
| Lady -Det är det där sista som är mest troligt, och det gör så fruktansvärt ont. | |
| LadySol - Ej medlem längre | 2011-03-20 12:03 | |
| Ja, det gör det. <3 | |
| Bitte - Administratör | 2011-03-20 12:08 | |
 | annakarineli tillåt dig att sörja att vara arg ,ledsen och besviken , Ena dagen så älskar man honom ännu och nästa dag hatar man honom. jag tror eller nej jag vet att man måste genom alla faser för att bli"hel" Och det finns en för dig med där ute , det finns en för alla , du vet plötsligt så händer det Kram Bitte | |
| le-lou | 2011-03-20 12:10 | |
 | annakarineli usch så jag lider med dig. Känner igen vartenda ord du skriver (och Mouchens med för den delen :D, jag önskade mitt ex kvarskatt dessutom). Allvarligt talat annakarineli - den där känslan av samtalet man önskar sig, och den förnedring man tycker sig känna när man inte får det, bortkastad som du skriver: Jag lovar dig att "samtalet" kommer inte göra dig ett dugg bättre, jag höll fast vid samma tanke och fick bara ännu en orsak till att gräva ner mig ännu mer i eländet, det gödde bara mitt hat och sorg. Det är eländes detta, och jag lovar att vi är flera som känner med dig :(. Jag fick höra samma ord när jag var i din sits: det blir bättre. Aldrig tänkte jag, gick ner 10 kg och såg ut som ett streck, levde på kaffe och våndor till ingen nytta. Man får inte göra så, säg till dig själv att sluta straffa dig själv för nån annans skull...var snäll mot dig själv, gråt ut och sörj. Men slå bort tankarna på alla varför, och om och att du vill prata med honom (som vänner för det vet du innerst inne säkert att du vill mer än så tippar jag på). Ditt bästa stöd ska du hämta i vänner och nära och kära - inte i honom för han kan inte ge dig det du vill ha. Det BLIR bättre, och jag kan bara tacka min lyckliga stjärna idag för att exet var otrogen faktiskt.. jag hade med all sannolikhet inte träffat mannen jag ska gifta mig med om det inte hade hänt. Sen vet ingen människa med vem man slutar upp med, man kan följa livets alla vändingar och försöka hänga med så gott det går. Se framåt nu, nu kommer vår och sommar :). Kram så gott det går i skiten, jag vet precis hur du mår (kanske en tröst att vi är flera som suttit där och faktiskt överlevt :) | |
| annakarineli | 2011-03-20 12:10 | |
| Det är stundvis outhärdligt. Vi firade nyår ihop, bortresta och hade det bra. En vecka senare är katastrofen ett faktum, ytterligare en vecka därpå bekräftas den och när sedan en månad hade gått utan att vi hörts av pratade vi. Allt kändes bra. Vi pratade ut och kom överens om att, jo, vi kan höras. Sen blev det ett samtal till några dagar senare. Sen -vi hörs efter helgen. Sen blev det kan inte, ringer nästa vecka, vi kan höras i helgen, fullt upp, trött, hörs i helgen... Han har inte ringt upp. Det känns vidrigt. | |
| le-lou | 2011-03-20 12:16 | |
| :( . Känner igen väntan och sorgen du beskriver. Jag beskrev det en gång för min mamma att det känns som att någon dött i från en, bara att personen i fråga lever. Det låter hårt , men du kommer må bättre ju mindre kontakt du har med honom. Jag lovar. Jag bröt med mitt ex efter ett halvårs plåg, helt och hållet och jag tror att det var min räddning. | |
| le-lou | 2011-03-20 12:18 | |
| fråga dig själv annakarineli - varför du vill ha kontakt med honom? Vad ger det dig jag menar: mår du verkligen bra av det eller är det temporär konstgjord andning? Begrunda det, för min del var det verkligen konstgjord andning kan jag säga :/ | |
| annakarineli | 2011-03-20 12:23 | |
| Konstgjord andning. Kanske. Men jag tror inte det. Jag mår verkligen inte bättre av att känna mig bortglömd och raderad. Jag lider av separationsångest sedan jag var liten och den är inte hanterbar. Vid en tidigare brytning behöll vi kontakten och det har gått bra. Visst var det jobigt ibland, men känslorn adog ju ändå ut så småningom -fast inte lika smärtsamt arupt. Jag fick fortfarande känna att jag existerade och att jag dög -även om jag inte var älskad som flickvän. | |
| tina_haxa | 2011-03-20 12:28 | |
| ...och han kommer inte att ringa.. Jag är i precis samma fas som du just nu, och det är verkligen vidrigt. Att tvingas inse att medan jag går här och sörjer så lever han vidare, antagligen utan en tanke på det som varit. Fyra år, spikat bröllopsdatum... och nu, ingenting. Men vän med honom kan jag inte tänka mig att vara.. Det gäller bara att låta tiden gå. Nån dag, nån gång, kommer jag att vakna utan tårar, och först då kan jag se framtiden. Nu är det ett vacuum, men sorg tar den tid den tar. | |
| suzylucy | 2011-03-20 12:32 | |
 | AK: Det låter sjukt outhärdligt! Jag har nog inga bra råd att ge mer än att jag verkligen känner för dig :( | |
| lemjau | 2011-03-20 12:37 | |
 | Usch, vad många vi är som är dumpade. Tänk att det är så totalt omärkligt - inte ett dugg unikt alls, något som händer varje dag, hela tiden och ändå känns det så overkligt. Tycker det känns så pissigt när man tror att man har träffat rätt och så var det inte så, för det var inte ömsesidigt. Förstår inte vad det är tänkt att hela skiten ska gå ut på och förstår inte hur folk lyckas hänga ihop i trettio år. Tycker det känns väldigt tråkigt att det inte finns någonting som jag kan göra för att påverka. Vet att det mest handlar om timing. Han blev tvärless på mig och gjorde slut och säger att det alltid är så. Om han någongång lär sig att hantera vardagen, så kommer det ju bara att vara en total slump vem som blir rätt - vem han är med just då. Men det känns så pissigt att det inte kunde vara jag. Känns som att han är trasig och jag kan inte laga. | |
| le-lou | 2011-03-20 12:38 | |
| problemet är att man oftare mår dåligt mer om man gärna vill diktera villkoren för hur andra ska agera och behandla en. misstförstå mig rätt nu, vad jag menar är att man studsar tillbaka fortare i livet om man lär sig att hantera sorger och besvikelser och fokuserar på sig själv istället för vad andra gör/säger till en. Du säger att du känner att du inte existerar och att du inte duger liksom, ens som människa och att det vill du göra, även om du nu inte är hans flickvän. Jag kände samma sak men det kan vara bra att fråga sig om ens egen lycka alltid ska vara beroende av vad någon annan gör? På vilket sätt kommer du att hantera krisen annorlunda för att ni pratar och har kontakt tänker jag? Du önskar dig en massa saker just nu som förmodligen inte kommer att hända, och det leder troligen till att du kommer må ännu sämre och bli mer förtvivlad och känner dig sviken :(. Man blir sviken först för att själva uppbrottet sker - sen vänder man den känslan mot att han inte ringer när han skulle osv... allt handlar ju om det första som har hänt, hur skulle han kunna göra så att du mår bättre nu egentligen? Han har ju lämnat dig. I den bästa av världar så ger vi våra f.d chansen att prata ut med oss, och sitta och stöta och blöta saker, ge tröst när vi lämnar någon och visa på alla sätt vi bryr oss, osv- men i realiteten så fungerar det inte så. Han vill säkert inte såra dig, men han har gått vidare med en annan tjej och hur illa det än är, så är hans jobb faktiskt inte att trösta dig i din kärleksorg i nuläget, det är inte hans ansvar att vara din vän när han faktiskt är det ex som har lämnat dig. Det låter hårt men det är fakta tyvärr. När du har kommit dig så har du kommit väldigt långt på vägen. | |
| le-lou | 2011-03-20 12:39 | |
| mitt inlägg var till annakarin btw. | |
| lemjau | 2011-03-20 12:43 | |
| Håller med le-lou om att man inte ska förvänta sig någonting, för det som håller krisen vid liv är väl hoppet. Att man inbillar sig att kanske kanske finns det en minimal liten chans i helvetet att.. Men det är inte så. Jag är inne på dag tre nu, så allt är fortfarande väldigt upp och ner. Svårt att orientera sig. Mest bara sover och gråter. Har tänkt att jag ska ge mig själv en vecka under vilken jag ska må ohämmat dåligt och sedan måste jag skärpa mig. Det är ju viktigt att sörja ordentligt, men man får inte stanna kvar i sorgen för länge och göra allting värre. | |
