Spelrum
| Giraffen | 36 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 21 |
| Inloggade | 57 |
Mobilspel
| Pågående | 19 107 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| corlini | 2013-09-29 21:31 | |
 | jaa Pink :) idel data och telefon idag. politik?? kul, spännande. (piken- hinten noterad och kul 1-0 ) SP, jag antar att det är någon som känner aliaset Sote? | |
| dinodog | 2013-09-29 21:31 | |
| Ställde en fråga förut. Men fick inget svar. | |
| corlini | 2013-09-29 21:36 | |
| Dino, jodå delvis är det en dröm men är osäker på om jag verkligen vill. jag har under så lång tid inriktat mig på utbildning, träning och utveckling av djuret så mina tävlingsambitioner på riktigt hög nivå som kräver vuxen häst har inte varit så starka. jag arbetar mest med unghästar upp till 6-7år, på den nivån är 9 ungt och då är de sedan länge hos sina ägare = mina kunder igen. | |
| Mouche - Administratör | 2013-09-29 21:51 | |
 | Jag känner en person som rusade från möte till möte, till besök på fabriker i olika länder, sammanträdesrummen flöt ihop till ett till slut och personen hatade att dygnet hade enbart 24 timmar och att sömn var en absolut nödvändighet. Tillgångarna ökade maximalt, äran och självgodheten ökade i takt med att nollorna blev fler och fler på företagens konton och, givetvis, även på personens privata konton. Bilar, hästar, egendomar...livet var en fest. Iofs en fest där huvudpersonen aldrig hade tid att njuta av sina skördade miljoner men ändå en fest, eller hur? Åren rann iväg fram till den dag då ett visst organ vid namn Hjärta satte stopp för vansinnigheterna. Personen föll ihop i ett flygplan, hamnade på sjukhus i ett annat land där han/hon genomgick en s.k. open heart surgery, alltså en ganska omfattande operation. Blodtryck och andra värden var katastrofalt dåliga. Han/hon låg där i sjukrummet och funderade på livet och dess värden och, ser man på... strebern kom underfund med att livet är alldeles för dyrbart för att slösas bort. I 20 år höll kroppen för detta vansinniga arbetstempo men sedan var det stopp. Vissa klarar säkert av ett tempo av det slaget, andra gör det inte. Summan av kardemumman är att var och en måste få ta livet i den takt som passar just honom/henne och det utan att bli ifrågasatt. Diskutera, men låt bli att hugga på varandra för att ni lever era liv olika och har olika syn på saker och ting. Mouche | |
| dinodog | 2013-09-29 22:02 | |
| Oki det kan jag förstå. Men nog hade det varit kul att nå toppen. Fast då krävs det säkert att man gör andra prioriteringar. Precis som många andra gör i sina liv. Jag t.ex. har fått göra stora omprioriteringar i mitt liv. Jag hade inget val eftersom jag blev svårt sjuk. Och idag när jag ser tillbaka är jag glad att jag den jag är idag. Visserligen kan jag inte jobba pga av min skada. Jag försökte och kämpa men det gick ut över min hälsa. Den jag är idag är långtifrån den jag var innan jag blev sjuk. Och för att vara helt ärlig så vill jag inte ha min sjukdomstid ogjord på någotvis. Har en helt annan syn på en del saker. Är ödmjuk och lyhörd inför livet. | |
| pink ribbon - Ej medlem längre | 2013-09-29 22:10 | |
| Ursäkta Corlini, jag menade inte att låta så dryg som jag kanske gjorde. Håller inte med dig om allt, särskilt inte om afrikaner, men det ger ju inte mig eller någon annan rätten att behandla dig som ett litet olydigt barn. | |
| Bitte - Administratör | 2013-09-29 22:19 | |
| Jag har faktisk gjort nått åt mitt liv så sent som i år , jag sa upp mig från mitt fasta arbete för att jag kände att det var dags att gå vidare, och jag har de 4 sista månaderna mest av allt valt att bara landa i mig själv och att må bra , detta trots att jag faktiskt nu är arbetssökande . Jag mår väldigt bra just nu med att bara söka jobb , promenera pyssla hemma och slappa på soffan Bitte | |
| SylviaPlath - Ej medlem längre | 2013-09-29 22:21 | |
| Den förste att applådera det beslutet lär väl vara corlini? Hon pratar ju om att agera, att förverkliga sig själv, att visa mod att frångå det trygga inrutade. | |
| corlini | 2013-09-29 22:39 | |
| Dino, ja det hade vart kul. men jag känner att jag når dit eftersom det finns de där som valde mig för att ta fram det bästa materialet, utan mig hade de inte varit där och utan det "materialet" de fick levererat hade det inte funkat. egokicken i att ha ett offentligt namn uteblir med självrespekten och bekräftelsen från de som verkligen kan finns. DET gör mig enormt stolt över mig och alla regniga, leriga tunga dagar som ligger bakom. tycker om att du inte vill ha den tiden ogjord, det betyder att du känner att den gjorde dig mer tillfreds och stabil. DET om något är en utveckling, en bra sådan. och ett skittufft val, att inte vilja välja bort. Pink, jag uppfattade ingenting som drygt. snarare väldigt rappt och kul. jag kan även hysa fullaste respekt för totalt motsatta värderingar och åsikter, det har jag inga som helst problem med. och jag gillade din oneliner :) Bitte, jag vet det, har läst och förstått det och jag tycker det är tufft, vågat och väldigt "levande" att prioritera sig själv mitt i livet genom att fatta beslut oavsett utgång och omgivning osv. bara för att man kan och verkligen vill. SP, du har fattat grejen. helt klart. måste ju våga leva lite, inte bara vara, funka, finnas. Mouche, jo jag vet detdär... men det händer inte mig heter det ju. nu är det sen läxgenomgång och sängdax. tidig morgon imorgon. vi får passa oss så vi inte blir blekfeta, apatiska och odrivna. botemedlet heter ut och mocka boxar innan skjuts till skolan. | |
| Sote | 2013-09-29 22:53 | |
| Corlini- jag kan garantera att ingen här känner mig IRL så det inlägget var inte syftat på mig. Jag utgick från att det var till dig det inlägget var. | |
| markoolio5 - Ej medlem längre | 2013-09-29 23:02 | |
| Jag satsar på en liknande karriär som den person Mouche nämner. Jobbade närmare 60 timmar i veckan på mitt förra jobb som affärsman, sade upp mig 2010 efter nästan fem år i tjänst just därför. Blev [heltidsarbetande] lärare (igen) och pluggade på halvfart samtidigt första året, sedan ville jag speeda upp så att jag skulle få min förbannade lärarexamen, så läste sommarkurser under två semestrar samt pluggade vidare i halvannat år till på lärarprogrammet på halvfart. Jag var frustrerad över att jag inte fick läsa fortare - ville ju bli av med skiten - så jag hoppade på ett magisterprogram i engelska på halvfart för att få med även detta i meriterna. Läste således helfart under halvannat år parallellt med heltidsjobbet. Sedan dog min farmor i julas och min värld rasade samman. Fortsatte att ge järnet på jobbet och tog även på mig kvällsjobb på studieförbund som gav ca 7 tim/vecka extrajobb, men de halvfartsstudier jag hade kvar fick bli "äh, jag gör det sen". I maj tog jag mig i kragen (och upp ur depressionen) och skrev klart min magisteruppsats, tog examen i juni. Så bestämde jag mig för att fortsätta att plugga, för att det är kul och ger en självtillfredsställelse när man får högskolepoängen i meritlistan, men max halvfart. Sade också upp mig från studieförbundet och jobbar nu "bara" heltid. Problemet är att jag blev antagen till fler kurser än jag trodde, och dessutom kom jag in på en reservplats på ytterligare en kurs. Resultatet är att jag nu pluggar 125 % (mer än någonsin förr) vid sidan av jobb på 100 %. Med tre av de fyra kurserna tänkte jag "jag pluggar för att det är kul" (latin, finska och repetitionskurs i tyska - och jag är språknörd) men det har fått motsatt effekt. Jag har en jävlar anamma som gör att jag slutför det jag påbörjat, men med facit i hand ångrar jag att jag tackade ja till två av kurserna, och båda är språk. Slutsatsen är inte på något sätt att jag är en duktig och driven idealist. Slutsatsen är istället att jag är ett j***a pucko som inte fattar när gränsen är nådd, och inte slutar trots att jag för länge sedan nått mitt mål (lärarexamen). Så jag kan vara motpolen till den som saknar sysselsättning för att få tiden att gå istället för att aktivt söka ett meningsfullt värv. Jag är istället den som aldrig någonsin kan slappna av helt och hållet för att jag själv skapat mig en massa måsten som egentligen inte borde finnas där enligt sunt förnuft och gängse normer. Alltså har jag mig själv att skylla och då är jag ingen martyr på något sätt. Du som har för lite att göra på fritiden och klagar över det kommer dock aldrig någonsin att få någon typ av medlidande från mig - för om du inte skaffar dig något att göra är du lika j***a dum som jag som skaffat mig för mycket. Det är inte synd om den som har tråkigt, för då har man bara sig själv att skylla. Som jag. | |
| le-lou | 2013-09-29 23:15 | |
 | corlini - personen som lämnade sverige har "rätt" att peka på dig och garva? Eh, vad snackar du om? Vad är det för en rätt du menar? Rätt? Vem bryr sig om vad och vem, och vem som är duktigast, är det livet det? Att vara etta på duktighetspallen - jag, heltidsarbetande, tvåbarnsmamma, företagare, ordförande i hem o skola och jag vet inte allt blabla osv osv.... Mest har - vinner? Mest gör - vinner? Jag försökte få fram en poäng - den missade du uppenbarligen helt. Tänker ge dig ett boktips om du har den tiden över nån gång. Läs "Tisdagarna med Morris". Det kanske kan få dig att fundera lite mer kring ämnet som diskuteras här. | |
| arbetslinjen - Ej medlem längre | 2013-09-29 23:25 | |
| Markoolio: Festina lente :) | |
| Vilja123 | 2013-09-30 01:16 | |
 | Har alltid haft tuffa jobb att trixa med att det bliv rätt och vinstgivande. Som chef jobbade jag 70 timmar per vecka. När det var lugnare perioder umgicks jag mer med mina barn när dom var mindre. Hade det bra så jag kunde jobba en hel del hemifrån. Pysslade in träning o tog tjejklassikern. Klurade ihop o fick tiden att på nätternas hjälp läsa på distans på universitetet en 40 poängs extrautbildnig. Tappade tyvärr bort mig själv i den stressade vardagen. Men livet kom abrupt ikapp mig o jag drabbades av en stor ryggskada som innebar slutet av mitt yrkesliv. Nu är jag hemma heltid o har fullt upp att klara min vardag till att se om min hälsa och allt annat som tar tiden i anspråk. Det är mycket pysslande så jag inte hamnar på sjukhus så ofta. Senast förra veckan. Så även om man inte är ute i arbetslivet kan allt omkring ön hemma vara precis så påfrestande att dygnets timmar inte räcker till. Inget arbete och rissorter är något med om man inte har hälsan. Så oavsett uppgifter vi utgör måste kroppen följa alla önskningar ock det är inte kariären utom hemmet som måste vara det som får oss att slå oss för bröstet och visa hur duktiga o driftiga vi är. Du kan vara så mycket duktigare om du kan hålla ihop en sund aktivitet o orka med hem, kära o nära om kroppen sagt sitt mot stress o flängande runt där då dina chefer mäter din prestation istället för din familj o dina vänner. | |
| _kalina | 2013-09-30 11:26 | |
| corlini frågar "Vad gör folk som inte konstant jobbar? Är ni inte pissigt jävla olyckliga?" Folk blir provocerade men hon får ändå ett gäng svar. Svaren lyder typ "Vi knypplar, läser, saftar, syltar, sportar, skapar, umgås, bildar oss, knullar (okej, ingen svarade det men jag försöker göra det i så stor utsträckning jag kan), motionerar och ja, vi kollar på film ibland också men det utgör inte hela livet som du verkar tro. Och nej oftast är vi inte pissigt jävla olyckliga" Här skulle en annan kunna tro att frågan är besvarad; corolini vet lite mer vad folk gör och att de enligt egen utsago inte lever i grå apati, men nej. Så min fråga till dig corolini är: Kan du bara inte acceptera att du inte förstår? Och om svaret är nej, kan du inte ställa lite mer specifika frågor än "hur står ni ut?" Bryt ner dina funderingar i mindre bitar än "Hur kan folk inte vilja leva som jag". Och om du verkligen verkligen verkligen vill veta så kan du ju försöka använda ett lite mer neutralt språk. För visst startade du tråden på grund av din stora nyfikenhet? | |
| strulmaska | 2013-09-30 12:01 | |
| Tur att man kan vara stolt över sin ödmjukhet iaf. | |
| boffertomte | 2013-09-30 12:22 | |
| Jag vet inte, men jag tror att om man är nöjd och trivs med det man gör, då spelar det mindre roll vad det är - det är alltså inte nödvändigtvis bättre att jämt vara missnöjd, vilja mer, önska mer, leva i morgondagen och aldrig kunna glädjas åt det man har medan man har det. Problemet är väl inte att folk är nöjda med spagetti och ensammamma söker, problemet är väl att folk som regel är MISSNÖJDA med sina liv, oavsett vad det nu är för liv de lever. Har jag en fetbil vill jag klart ha en ännu fetare fetbil. Har jag ett nytt kök vill jag så klart ha ett ännu häftigare, nyare, dyrare kök. Och så skaffar man den ännu fetare bilen, det nyare köket och man är fortfarande gnagande missnöjd. Det är fan missnöjet som är sorgligt, inte det som folk är nöjda med. | |
| pink ribbon - Ej medlem längre | 2013-09-30 12:46 | |
| Amen till att förnöjsamhet är mycket lyckligare än missnöje och en ständig strävan efter nya kickar via shopping, nytt kök, snyggare bil och en inglasad altan där ingen vill vara. Gör-det-själv och bygga-om är en stor orsak till gräl och skilsmässa. Vilja123: Jag förstår dig fullständigt, eftersom din historia mycket liknar min. | |
| _kalina | 2013-09-30 12:49 | |
| Ack så sant boffertomte. | |
| le-lou | 2013-09-30 17:52 | |
| Tror att folk är missnöjda olika perioder i sina liv och det är nog rätt normalt, man är missnöjd med ditt men nöjd med datt..corlini tar upp sitt tunga arbete och hur mkt hon har omkring sig ganska så regelbundet här på forumet. Är man så helnöjd om man känner ett behov av att hela tiden fokusera kring det här? Jag tycker det känns lite konstlat om jag ska vara ärlig. Är man nöjd med saker och ting så känner man väl inte nåt behov av att skriva om det hela tiden? Eller? | |
