Spelrum
| Giraffen | 3 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 0 |
| Inloggade | 3 |
Mobilspel
| Pågående | 20 143 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| ryssbrud - Ej medlem längre | 2008-10-04 08:44 | |
 | Dödsångest - hur botar vi det? Japp, jag lever ju och gör så gott jag kan här. Men innerst inne, har jag fortfarande minnen som säger att jag vill dö och det helst så fort som möjligt. Hur botar man det här? Jag sköter mig och tränar och jobbar vid tillfälle, äter riktigt, har goda vänner, barn och det mesta man kan önska sig, men ibland ändå finns den här känslan av att ja när jag inte orkar kan jag likagärna dö. Känner alla så? är det normalt? Ska det vara så här? Hur hittar jag livsglädjen? Jag är inte konstant apatisk, men jag vill veta att jag ska leva och att jag har en plats och att jag inte ger upp. Kan säga att yogan hjälpt en del. Och att umgås med min son. Jag tror att det här vilja-dö-beteendet inrotades i mig under 3 år av negativt tänkande, kanske tar det 3 år av positivt tänkane för att bli neutral? men ibland är det som att jobba i motvind. Du tänker en positiv tanke och genast kommer den kritiska rösten och säger: herregud, du tror väl aldrig att DU skulle få vara lycklig? ja, nån som har tips? nåt jag missat? Kanske är halva resan vunnen bara genom att skriva här? säg nåt, hur blir jag fri från dödslängtan, misstro och den inre tyrannen? | |
| ANDERStG | 2008-10-04 08:46 | |
 | Du talar väl om dödslängtan och inte dödsångest? | |
| ryssbrud - Ej medlem längre | 2008-10-04 08:47 | |
| ja det är det ju kom jag på | |
| ANDERStG | 2008-10-04 08:47 | |
| Sluta med några saker som du inte gör för din egen skull. Intala dig att du kan vara lycklig, den möjligheten har de flesta i medelklassen i de nordiska super-i-länderna. | |
| ryssbrud - Ej medlem längre | 2008-10-04 08:48 | |
| anders: kom med tips ist. det är ju ändå en viss ångest i att vilja dö, eller att se döden som enda utväg. | |
| ryssbrud - Ej medlem längre | 2008-10-04 08:49 | |
| anders: ja | |
| ryssbrud - Ej medlem längre | 2008-10-04 08:50 | |
| jag vill oxå tillhöra medelklassen | |
| ryssbrud - Ej medlem längre | 2008-10-04 08:56 | |
| okej tydligen är det en bagatell men jag får väl säga så här: alla som har upplevt detta vet ju hur det är jag vill finslipa mig och inte uppleva ångest det är jag väl för yogi för? | |
| ANDERStG | 2008-10-04 08:59 | |
| Ingen bagatell bara för att ingen svarat på tio minuter. Det är rätt lite folk i forumet så här dags. Du kan ju pröva tala med psykolog också? <- Iväg till IKEA | |
| ryssbrud - Ej medlem längre | 2008-10-04 09:04 | |
| jag klarar mig nog <-yogimaster och trollkarl | |
| kaai - Ej medlem längre | 2008-10-04 09:04 | |
| hur kan du ha dödsångest ? att vara rädd för o dö? DÖR man så dör man :P, det som är det jobbiga är bara HUR man dör | |
| kaai - Ej medlem längre | 2008-10-04 09:06 | |
| dödslängtan,, är väl bara om man inte vill leva längre,, och sen, ja, dödslängtan har jag bara haft när man e nere, :P eller när de går röv i allmänhet, men dödsångest har man nog inte | |
| Farsot | 2008-10-04 09:17 | |
 | Finns det nåt som hindrar dig för att bejaka dödslängtan då? Typ tanken på din son eller liknande? Och om det skulle vara så, beror detta då på dåligt samvete mot nära eller för att du faktiskt älskar dom? | |
| Gariam - Ej medlem längre | 2008-10-04 09:18 | |
| Man behöver inget existenberättigande. Men det är en sak att läsa det och en annan sak att känna att det är så i hela sig själv. Till att börja med kan man se att allt är meningslöst. Sedan upptäcker man vilken frihet det ligger i det, och att om man sedan vill, skapa eller leva sin egen meningsfullhet. Då blir livet meninsfullt i sig självt, utan att man behöver lägga till eller dra ifrån något för att det ska duga. "Jag tror att det här vilja-dö-beteendet inrotades i mig under 3 år av negativt tänkande, kanske tar det 3 år av positivt tänkane för att bli neutral?" Jag tror det ligger något i det, men man kan se det som en skapandeprocess som blir lättare att leva i ju mer erfarenhet man får, vilket är något som konstant ökar varje dag oavsett om vi vill det eller inte. Det negativa och det positiva kan vara lika sant, och om man ska välja att ha en av dem som utgångspunkt i sitt tänkande så kan man lika gärna välja det sistnämnda. När den inre tyrannen får utrymme så konstaterar du bara det och övergår sedan i att åter fokusera på det som ger dig något bra som t ex yogan (som också rent praktiskt hjälper dig med närvaro och fokus) och att vara med din son. Tyrannen får mindre och mindre näring från dig genom att du istället "matar annat" och kommer därför garanterat att dö av svält till slut. (Moahaha ;) Sedan kommer det alltid vara så att shit happens eftersom livet inte är ett statiskt tillstånd men det är bara så det är. Var din egna bästa vän oavsett, och öka din självkännedom. Då kommer du att känna dig mer och mer hemma till slut, och vilja vara precis där du är. Om du vill. | |
| ryssbrud - Ej medlem längre | 2008-10-04 09:39 | |
| gariam :) fint! vackert, underbart skrivet tack farsot: jag hade kanske tagit mitt liv om jag inte haft barn men jag har alltid haft känslan: jag är bäst i universum och på något sätt alltid vetat att DU SKA INTE DÖ ÄN, jag har tillomed haft röster i mina svåraste stunder, som sagt: du är bra, vi finns här, vi hjälper dig, det blir bättre osv osv motivationen till att leva vidare r den absoluta tron på detta: att jag är för viktig för att dö och att det finns underbara frukter att skörda Tack för ert engagemang =) | |
| ryssbrud - Ej medlem längre | 2008-10-04 09:42 | |
| kaai: "när det går röv i samhället" lol | |
| kaai - Ej medlem längre | 2008-10-04 09:56 | |
| hehe . ja nästan ,., "allmänhet!" ,, men man kan också säga samhället :P | |
| regina_1 | 2008-10-04 09:58 | |
 | Du vill egentligen inte dö, du vill slippa ifrån, jag känner igen det där, i grund å botten vill du vara lycklig och bekymmerslös men man vet inte hur. Det finns nog inget enkelt svar på det där, hur man botar det. Men det är ju något som utlöst/er den här känslan. Det jag försöker lära mig är att det som har hänt tidigare i mitt liv det har hänt , hur mycket jag än skulle vilja ändra på det så kan jag inte det, med andra ord kan jag bara gå framåt. Mina barn har varit min livlina, det tragiska är att om ditt barn ser att du har ett uppgivet beteende, att du mår dåligt så finns det en risk att du präglar det på dom, och när barnen i sin tur säger att dom inte vill leva längre då gör det ont mycket ondare än man någonsin har haft själv. Jag hoppas att du kan komma ur ditt dåliga tänk, att du har skrivit här är ett första steg till att vilja ha en förändring för det gör att du iallafall är medveten om att något är galet, men jag tror att du kanske ska försöka hitta någon professionell att tala med som kan hjälpa dig med tänket. Annars är mitt råd, en dag i taget, titta framåt, försöka att se det du har istället för att se det du saknar, inse att livet inte är rättvist men ingen har påstått att det ska vara det heller. Hoppas du hittar rätt, du kanske kan försöka läsa böcker om "själslig vård" det finns många bra som man faktiskt kan bli stärkt av, för de kan hjälpa en att förstå vad som händer inom en. Lycka till | |
| Xpose - Ej medlem längre | 2008-10-04 10:02 | |
| KBT och/eller DBT | |
| ryssbrud - Ej medlem längre | 2008-10-04 10:09 | |
| regina: "Du vill egentligen inte dö, du vill slippa ifrån ja, exakt så är det. Tänkt på det oxå med att inte föra över till min son. Som tur är är hans pappa en hjälte och en bra, glad person. Fick höra av min far att min morsa hade samma problem i yngre dagar, tack för det liksom. Jag har läst det mästa inom självhjälp sen jag var 16. Jag har 2 sidor, obotlig optimist och den där som vill slippa ifrån. Att gå till psykolog, har inte direkt givit mig så mkt, då de brukar säga: ja, du har ju bra koll på dina behov och vad du behöver, blabla bla. och eftersom jag är av psykopatisk natur kan "prata omkull dem" dessutom ser jag det lite som ett misslyckande att ta hjälp av psykolog och medicin gjorde mig bara mer uppgiven. Kbt: absolut, men jag vill inte se mig som en med problem. Jag kan själv och jag är för smart för att vara ett offer. så tänker jag. | |
