Spelrum
| Giraffen | 9 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 6 |
| Inloggade | 15 |
Mobilspel
| Pågående | 19 371 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| VictorV - Ej medlem längre | 2008-10-23 15:18 | |
 | Feminiteter, maskuliniteter och kriminalitet ..håller jag just nu på att läsa. Jag har nyss börjat men redan nu väcker den en hel del tankar. Både om smått och stort. Tänkte börja med en liten sak som jag funderat över. För en av författarna, Ingrid Leander (fil dr och lektor i kriminologi vid Poishögskolan) tolkar det faktum att kriminalvårdarna kallar de vuxna kvinnliga klienterna för tjejerna när de talar om dem är ett uttryck för maktrelationer, å andra sidan som ett uttryck för synen på dessa kvinnor som omogna. Jag håller inte alls med. Dels för att när jag haft kontakt med kriminalvården hört kriminalvårdare säga "killar" om de vuxna män som sitter där. Är det på samma sätt nedsättande och ett uttryck för makt och den syn dessa har på sina klienter? Jag tror inte det, utan att det är ett vedertaget samlingsord och när jag hört de säga "tjejerna" respektive "killarna" så har jag mer tänkt att det är ett bättre än att prata om dem som klienter, något som jag tycker är stelt. När det gäller "tjejerna" så är det ju inte heller ovanligt att kvinnor --- oavsett om de är framgångsrika eller utslagna eller allt där mellan, kallar sig själva för tjejer trots att de för länge sedan är vuxna. Nu blev det här första inlägget både angående boken och om språket. Men jag vill gärna höra era synpunkter både utifrån det här och annat i just den boken och även om synen i stort på genus och om det här med kön! Och en massa annat. Är medveten om att inlägget redan spretar åt en massa olika håll... | |
| VictorV - Ej medlem längre | 2008-10-23 15:23 | |
| Eftersom bara halva rubrikraden kom med så talar jag om att boken heter "Feminiteter, maskuliniteter och kriminalitet" och är skriven av Ingrid Leander, Tove Pettersson och Eva Tiby. | |
| upa - Ej medlem längre | 2008-10-23 16:08 | |
| Visst finns det en skillnad i benämningarna kvinna/tjej och man/kille. Man kallar exempelvis inte en sexuellt omogen flicka för kvinna, man kallar heller inte en dam för tjej. Givetvis finns det en gråzon däremellan där kvinna såväl som tjej kan fungera. Jag tror dock de flesta kvinnor med lite självaktning faktiskt väljer att benämna sig själva som just kvinnor. I fel sammanhang blir det en värderande skillnad som jag tror blir svår att förneka. Beträffande just kåkfarare tycker jag tjejer passar förhållandevis bra då en kvinna med självaktning inte hade försatt sig i sådana situationer som slutade på anstalt. De får nog tåla det. | |
| Apan Bollo - Ej medlem längre | 2008-10-23 16:20 | |
| Det där kan man ju tolka nästan hur som helst beroende på vem man själv och vad man själv bär med sig. Tex kan man göra en rakt motsatt tolkning och se det som ett sätt att skapa gemenskap och att sätta sig själv på samma. Man kan, som vårdare, prata om dom som 'mina tjejer' och istället mena det som inkluderande och positivt (lite löst formulerat men jag tror ni förstår). Precis som det går att tolka på nästan vilket sätt som helst används det nog på lika många olika sätt också. | |
| Apan Bollo - Ej medlem längre | 2008-10-23 16:20 | |
| * 'samma nivå' ska det vara. | |
| dudeniro - Ej medlem längre | 2008-10-23 16:54 | |
| Jag tror väl att det ligger något djupt könsmönster inom kriminalvården faktiskt. Kvinnliga intagna förväntas göra "kvinnliga" saker, t.ex. lära sig handarbete eller att ta hand om sin kropp. Jag har aldrig hört manliga intagna kallas "killar", snarare "grabbar" eller "gubbar". Tjejer i sammanhanget kriminalvård känns lite mer "åååh tjejer, ni måste höja era röster för att höras", vilket är både empowerment och gör dem lite till offer, på samma gång. Nu svamlar jag, kanske... | |
