Spelrum
| Giraffen | 40 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 2 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 29 |
| Inloggade | 71 |
Mobilspel
| Pågående | 19 363 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Älvdansare | 2008-12-12 23:00 | |
 | Tomhet "Hittade denna och tyckte den var lik mig, så vad säger ni?" Tomhetskänslorna ökar och jag kvävs av mina egna andetag igen. Mitt ansikte har stelnat i någon sorts grimas som kan liknas vid ett leende, men låt er inte luras, det är bara som det ser ut. På ytan är det bra, men i det innersta frodas demonerna och blir allt större ju mer näring de får. Jag göder dem inte medvetet, men de lever på min ångest, växer ju sämre jag mår. Jag förstår inte... det är som en berg- och dalbana gjord av känslor. Ibland tror jag att allting ordnar sig och just då, i det ögonblicket, går det utför och jag finner mig själv famlandes i mörkret som till slut sväljer mig utan en chans till nåd. Jag ville ju må bra. Jag vill kunna känna solens varma, förlåtande strålar på morgonen när fåglarnas sång har övergått i en samspelt symfoni. Jag gömmer mig för solen nu. Strålarna sticker i mig som vassa knivar och jag stänger fönstret, drar ner persiennerna och överväger att bygga ett fort i sovrummet. Dit kan inget nå, där får jag vara ifred. Musikens ljuva toner är det enda som hjälper nu. Musiken tystar mina demoner som ständigt envisas med att påminna mig om hur värdelöst allting är. Det är bara när musiken når mina öron som jag kan ana ett uns av den lycka som tappert kämpar mot mina demoner, men sällan vinner. Egentligen borde de inte vara så krävande. Demonerna alltså. Det är inga betydande demoner för många människor, men för mig är de fruktansvärda. Den största är Tvivel. Hon visar sig varje dag i olika skepnader, olika former. Hon finns där för att ständigt påminna mig om min egen oförmåga. Den andra är Smärta, hon är nästan lika stor som Tvivel, och hon ger sig till känna genom att orsaka de brännande känslorna av övergivenhet och förlust. Upplevelser jag inte kunnat släppa är hennes näringskälla. Den tredje och sista är Bitterhet. Hon är inte lika stor och övertygande som förr men hon envisas med att dyka upp i de mest opassande situationer. Hon visar sig genom avundsjuka och får mig att agera på sätt som jag inte vill.Dessa tre, plågande och oundvikliga demoner, är de som vållar mig sån förvirrning. Sån olust. De har levt i mig under så många år men blir aldrig riktigt rotade. De är rastlösa och inväntar tillfället då jag släpper efter helt för deras sjuka begär. Ibland är det lättare att motstå och jag har hindrat dessa maktlystna demoner under ganska lång tid, men nu börjar mina krafter sina och jag dras med in i detta upplopp av känslor. De fyller mig med sina envisa skepnader och jag kan inget annat göra än att låta dem få makten över mig en stund och hålla det inom mig så att de inte blir lika tydliga för andra. Egentligen har jag ingen rätt att klaga. Många människor har större och betydligt farligare demoner än jag. Men jag längtar efter de dagar då jag vaknar och känner livets låga brinna i mig. Då är jag tillfreds och nöjd med vad livet har i sitt sköte för mig. Önskar bara de dagarna vore fler. | |
