Spelrum
| Giraffen | 2 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 1 |
| Inloggade | 3 |
Mobilspel
| Pågående | 19 193 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| snällaste | 2013-08-17 19:35 | |
 | Platsen där du är född Platsen där du växte upp, hur såg den ut? Kan barndomens "stigar" kännas lika betydelsefulla om du är född i ett höghus i stan som om du är född på landet? Förstår att det här låter provocerande, men jag har ofta funderat på det här med att platsen som vi minns som vår barndomsplats kan se så olika ut. Jag är själv född på en ö där alla kände alla. Ett begränsat område där man kunde röra sig fritt och där tryggheten var självklar. Du som växte upp i stan, känns gungorna på gården, träden på din gård, platserna där du lekte på samma sätt som för mig månne? Förstå mig rätt, jag antar att alla ställen man växer upp på känns som det enda rätta och det enda man kan relatera till som sin barndoms "stigar". Berätta hur du tänker. | |
| dinodog | 2013-08-17 20:30 | |
| När jag var liten bodde jag i Sandarna här i Gbg. Minns inte särskilt mkt därifrån. Vi flyttade när jag var 6 år till Rubingatan i V. Frölunda där bodde vi knappt 1 år minns lite fragment men skulle inte känna igen mig. Sedan flyttade vi till Landalabergen som då var sprillans nybyggt. Oj så mycket roligt vi hade på gårdarna och lekplatserna och i skogen. Men känner ingen som helst längtan tillbaka. När jag flyttade därifrån kändes det skönt. Mina föräldrar bodde kvar ett tag i området. Varje gång vi hälsade på ville jag bara åka hem bort från höghusen. Så nej för mig har mina barndoms stigar ingen större betydelse. | |
| Sote | 2013-08-17 21:55 | |
| Är född på tredje långgatan i Masthugget i GBG men då det var mitt i rivningshysterin så tvingades familjen att flytta till förorten. Så jag växte upp i Kortedala. Visst känner man samma oavsett om man växer upp i stan eller på landet men däremot kan jag inte hålla med om att det nödvändigtvis måste vara positiva känslor man har. Jag känner inga band till platsen jag växte upp och har sedan jag flyttade för snart trettio år sedan bara varit tillbaka en gång. Har inga band dit alls. Mina positiva barndomsminnen har jag istället till platsen där jag var sommarbarn från tvåårsåldern och tio somrar framåt. Det känns mycket mer som mitt barndomshem än där jag verkligen växte upp. Där var jag riktigt lycklig, där hade jag en normal familj och ett liv i total trygghet. | |
| rien de neuf - Ej medlem längre | 2013-08-17 22:01 | |
 | Jag föddes i Karlstad, minns tyvärr ingenting. Är uppvuxen i Majorna och bor där än, blir fortfarande 6 år gammal varje gång jag går förbi min gamla innergård. | |
| ttiittii - Ej medlem längre | 2013-08-17 22:03 | |
| jag bodde på ett ställe på vinterhalvåret och på ett annat på sommarmånaderna,där jag bodde på vintern I stockholm betyder ingenting för mig,där jag Bodde på sommaren på en Ö,det stället betyder oerhört mycket för mig och jag är där så fort jag hinner,det har smittat av sig på barnen så dom älskar också Ön,men jag bor i ett paradis nu och alla barn vill bo här då dom växt upp | |
| pink ribbon - Ej medlem längre | 2013-08-17 22:14 | |
| Mina barndomsstigar gick mellan komockor och huggormar. Jag tyckte mest att det var besvärligt och tråkigt. Hade inte vett att uppskatta den fantastiska miljön, men saknade sedermera människorna, djuren och bondmaten (säger bara hemkärnat och salt smör som hade en anstrykning av färskt klöver). Ungdomsåren tillbringades på olika platser och i stora städer. Nu travar jag åter på ängsmark och i skogen, fast med helt andra koordinater. | |
| LadySol - Ej medlem längre | 2013-08-17 22:16 | |
| Platsen jag är född har inget med platsen jag växte upp att göra. Den senare platsen är däremot på en gata i ett mindre välrenommerat område och jag äskade att härja omkring där. Min allra bästa plats var dock det friluftsmuseum som låg på andra sidan vägen. Jag besöker min hemgård rätt sällan och friluftsmuseet minst en gång i månaden året om. | |
| monketface | 2013-08-18 11:12 | |
 | Mina första 10 år bodde vi i lgh i ett litet samhälle, Knivsta utanför Uppsala. Åh, vad vi hade roligt. Min bror och jag var alltid ute på gården och lekte med andra barn. Vi var ett stort gäng som cyklade och lekte i skogen. Hoppade hage och hopprep. Vi var nästan aldrig inomhus. På sommarloven bodde vi i sommarstugan i Alsike, den låg i en skogsbacke, mellan en kohage och en fårhage. Då föste vi kor och matade får. Jag minns det så idylliskt som det låter. | |
| nulltj - Ej medlem längre | 2013-08-18 11:24 | |
| Föddes i Upplands Väsby, men bodde först i Sollentuna, sen på Grev Magnigatan i Stockholm, sen Sollentuna igen. Mina första minnen är från trappuppgången i stan, minns fortfarande precis hur det såg ut och hur det luktade. När jag var fyra fick pappa jobb i Helsingborg, så då bar det av söderut. Och sen dess har det avverkats några hem; London, Göteborg, Stockholm igen, Hjo, Göteborg, Helsingborg, Zürich, Lund, Edinburgh, Malmö...och nu Göteborg igen. Men bor i Grövelsjön över sommaren. Tämligen rotlös, men ser det inte som något negativt alls; jag känner mig snabbt hemma på nya platser och känner ingen egentlig saknad någonstans. Lite vilsen emellanåt, men det tar jag gärna. | |
| Minta | 2013-08-18 12:18 | |
| Jag föddes i Haga Göteborg och bodde sedan några år på Vegagatan. Linnéområdet har en särskild innebörd för mig, det stora huset på Rosengatan/Linnégatan var det största jag sett och gick nästan till himlen. När jag gick vilse som 2,5-åring kände jag mig mycket liten där när jag hämtades upp av polis mitt på Linnégatan. Annars har Tjörn den starkaste känslomässiga betydelsen för mig. Jag kan inte åka dit utan att det känns djupt i magen. Jag har mycket starka rötter till Tjörn på båda mina föräldrars sida och där bodde farmor och farfar och jag var där varje sommar. Landsbygden får mig att känna mest, men jag är mycket stadsbo med en kärlek till landet som jag kanske aldrig tar konsekvenserna av. Det kanske är bäst att längta och åka dit ibland. | |
| corlini | 2013-08-18 15:43 | |
| föddes inte i sverige, spenderade mina första 6år utomlands och flyttade till sverige med min mor innan jag skulle fylla 7. uppväxt i en pyttelägenhet hyrd i en stor villa av ett gammalt gulligt par. minns trädgården, paret och allt därifrån. älskade dem högt och besökte dem så ofta jag kunde så länge de levde, de gick bort när jag var 25 sen 33. jag var alltid ute i trädgården och med det gamla paret vid kusten och med båt. än idag ger havet och vatten mig en kraft, ett lugn en saknad och minnen. spenderade tonåren och en tid efter det i stan, jobbade på krogar, ordnade ravepartyn, dansade, vände dygnen och var oberoende av veckodagar men sökte mig sedan till land och natur på heltid igen. skulle hellre tälta än bo i lägenhet igen, hellre sova i bilen än ha nära grannar i betonghus. ja, där jag växte upp formade mig mycket. stor respekt för äldre, djur, natur och friheten det ger att bo under öppen himmel utan höga hus, utan trafik, utan ljud. älskar min vardag och är glad var dag jag tittar ut genom fönstret och ser kilometerlånga vidder med fält. hästhagar och natur. | |
| yogamama - Ej medlem längre | 2013-08-18 16:04 | |
| Jag är uppvuxen i en närförort söder om Sthlm, men spenderade alla sommarlov från 4-17 års ålder i skuggan av åreskutan. Min mamma bor kvar i lägenheten i förorten, jag besöker henne ofta och ibland hamnar vi i nostalgiska diskussioner om hur det var förr. Somrarna i Jämtland har gjort att jag uppskattar stillheten i naturen väldigt mycket. Men i själ och hjärta är jag en stadsmänniska och får får "lappsjuka" och blir rastlös efter mer än ett par veckor på landsbygden :) | |
| Minta | 2013-08-18 18:52 | |
| När jag får en speciell känsla på landsbygden så menar jag Bohuslän och Västkusten, inte inlandet. Jag måste ha hav i närheten annars kvävs jag. Jag vet inte om jag skulle kunna bo där året om dock. | |
