Spelrum
| Giraffen | 34 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 24 |
| Inloggade | 58 |
Mobilspel
| Pågående | 20 052 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Gautama | 2013-11-24 18:24 | |
 | Känsloregister? Blir lite fundersam när jag läser tråden "när grät du senast och vad berodde det på". När jag ser någon skriva att de inte gråtit på tio år eller mer undrar jag om det verkligen är sant? Och är det bra för en själv att inte göra det? Är det en måttstock på lycka? Jag tror inte det, jag tror att alla känslor är viktiga för helheten som människa..., jag tror att om man inte har gråtit på tio år så är man inte i kontakt med sina verkliga känslor. Jag tycker det är sorgligt att läsa det. Varför har vi i Sverige..., (och nu generaliserar jag)..., så svårt att acceptera andra känslor än glädje? Att gråta för mig är lika naturligt som att skratta..., jag kan gråta av glädje, sorg, smärta, ilska, frustration, att jag blir rörd..., för mig betyder inte tårar att jag är olycklig eller missnöjd med livet. Jag tror på fullaste allvar att man fungerar bäst som människa om alla känslor känns naturliga och helt okej. Varför blir det besvärligt när någon i ens närhet gråter och så otroligt lätt när någon skrattar? Jag tror att man är mer en komplett människa och mår bättre om man accepterar alla känslor. Vad tror ni och hur ställer ni er till gråt, ilska, frustration i jämförelse med glädje och skratt? | |
| ordminna - Ej medlem längre | 2013-11-24 18:44 | |
 | Man kan gråta av så många olika saker, sorg, glädje, frustration, ilska, upprördhet, av kärlek, lycka mfl Man ska nog vara glad om man slipper gråta av sorg och andra negativa händelser i livet :) | |
| Gunilla _ | 2013-11-24 18:47 | |
 | Jag är dålig på att gråta - och ja, det är sorgligt(!) Grinar jag så är det till t.ex film där barn eller djur far illa eller gör något "duktigt". Jag kan även smågrina lite när jag blir riktigt förbannad. Det är inte för att påvisa att jag är lycklig som jag inte gråter ofta. Det är bara sån jag är som person... | |
| AlfonsÅ - Ej medlem längre | 2013-11-24 18:47 | |
| Nu skrev du helt ordagrant vad jag tänker. Jag reagerade på att jag var väldigt dålig på att gråta, jag grät inte när min pappa dog och jag har en förmåga till att internalisera mina djupaste känslor. Jag har jobbat på att försöka vara mer ärlig i det jag känner. Det är ju individuellt hos alla hur man hanterar känslor men hos mig så är det rädsla för konflikt som styr. För mig finns det olika kategorier av känslor och ett problem hos mig är att när någon bryter mot mina värderingar så internaliserar och grubblar jag till förbannelse så att jag blir låg och/eller tillslut blir arg för att jag (och eller, min med/motpart) inte klarat av att bemöta situationen rätt från början. Det finns däremot lite andra intellektuella funderingar kring att vara öppen med sina känslor. Det finns något som kallas något i stil med 'Doktrin för mental reservation' som jag tycker verka rimma med att vara 'cool' och 'professionell'. Ärlighet i känslor, utåtagerande eller internalisering... Oavsett vilken väg man väljer eller kan välja (lite beroende på impulskontroll, smärtnivå osv) så har det ju som sagt om balans och göra. Motparten skall ju orka med för den delen. | |
| Mollee2 - Ej medlem längre | 2013-11-24 19:07 | |
| Alla känslor, är bra känslor. | |
| Sote | 2013-11-24 19:16 | |
| Jag är också dålig på att gråta. jag kan gråta om jag ser nåt känslosamt på tv men i riktiga livet gör jag det väldigt sällan. Mest av ilska i så fall. Jag har begravt båda mina föräldrar i unga år och naturligtvis ett antal av mina äldre släktingar men inte gråtit en enda gång. Arbetskollegor har under åren jag har jobbat också trillat av pinn och det har varit gråt och tandagnisslan i dagar bland personalen men jag själv kan inte alls känna det dom verkar göra. Döden berör mig inte alls särskilt mycket men jag är övertygad om att skulle någon i min nära familj, dvs sambo och barn drabbas då skulle det vara annorlunda. När mina hundar gått bort har jag ju självklart också sörjt men inte så som andra tycks göra när sånt händer. jag har varit med om flera på jobbat som varit hemma flera dagar från jobbet för att deras hund eller katt har dött och det greppar inte jag. Jag berättade inte ens på jobbet när det hände mig. Men jag är sedan barnsben van att hantera allt som är svårt på egen hand så man kanske blir hårdhudad på ett annat vis än dom som har en mer normal uppväxt med folk omkring sig som faktiskt bryr sig. | |
| Satyra | 2013-11-24 19:42 | |
 | Jag grät inte en tår från jag var runt fyra tills jag var närmare 30 - förutom när jag födde mina barn och det var tårar av total betagenhet och lycka. Jag kunde helt enkelt inte gråta i övrigt. :-o Såklart berodde det på en form av avstängdhet, där just förmågan att gråta fanns med. :-/ På senare år (senaste fem åren speciellt) har jag tagit igen de tårlösa åren med råge och gråter nog (av en eller annan anledning) en skvätt så gott som dagligen. | |
| Gautama | 2013-11-24 19:47 | |
| Har en vän som lovade sin mormor att aldrig gråta på en begravning..., han berättade här om dan att han hade hållit det löftet. Jag vet inte varför man lovar en sån sak och varför det skulle vara viktigt? Är man starkare då? | |
| Gunilla _ | 2013-11-24 19:55 | |
| Varför få det till att man ska tro sig vara stark för att man inte gråter - eller snarare för att det inte ska låta som att man är svag om man gråter? Är det fel att acceptera att man är som man är? | |
| Nattrafn - Ej medlem längre | 2013-11-24 19:58 | |
| Jag gråter nog med 10 års intervall, typ. Det handlar inte om att jag är rädd för att vara annat än glad, eller att jag försöker hålla inne något. Det kommer bara inte naturligt för mig att gråta (längre). Förr grät jag ofta till filmer och så, men inte längre. Jag kanske har blivit avtrubbad och bitter av livets motgångar. Eller så har jag hittat en sådan inre frid att jag aldrig längre har behovet av att bli hysterisk åt ena eller andra hållet. Eller så är jag bara störd. Det är fint med människor som har lätt till gråt, i alla fall. Jag gillar sådana människor. | |
| Incidental - Ej medlem längre | 2013-11-24 19:59 | |
| Gråter alldeles för lätt enligt vissa........... | |
| Minta | 2013-11-24 20:40 | |
| Känner igen mig på pricken i Gunillas inlägg. Det kan vara många anledningar till att man inte gråter och inte gråter öppet. Jag har svårt att gråta offentligt, men gråter alltid i min ensamhet om jag ser barn och djur plågas eller fara illa. | |
| Spira - Ej medlem längre | 2013-11-24 21:32 | |
| Gråter nog varje dag numera. Det verkar inte hjälpa mig men är förmodligen nödvändigt. | |
| mrperfect | 2013-11-24 22:10 | |
 | Jag kan bli rörd av musik eller verbala uttryck - ofta beroende på att det är någon som är så välformulerat att jag är avundsjuk på att inta jag själv har kommit på det... Gråter gör jag däremot "aldrig" , dvs kanske var 20 år nånting... | |
| Tjattefackap | 2013-11-24 22:18 | |
| Jag har alltid tyckt att gråt bara förvärrar saker. Jag blir förvirrad av tårar och reder hellre ut saker i huvet än att släppa ut dem. Tårar förlänger processen på nåt sätt eftersom jag inte kan tänka klart under pågående böl. Men när nåt riktigt jävligt händer är det ju svårt att hålla tillbaka. Typ för tidiga dödsfall i familjen eller nån annan variant av hjärtekross. Därmed inte sagt att gråt är hjälpsamt i de situationerna, bara oundvikligt. | |
| jaapmeister - Ej medlem längre | 2013-11-24 22:21 | |
| Har sällan skäl att gråta. Tycker inte endorfinpåslaget trumfar näsduksbehovet de gånger någon länkat till noshörningen nelson på fb heller, så då håller jag igen. Like a man! | |
| hfranke | 2013-11-24 22:31 | |
 | Jag är väldigt lättrörd av allt möjligt på tv. Min dotter och jag är likadana, och sitter ofta och pratar om tex min morfar som hon minns och saknar. Jag gråter sällan sådär stort och mycket, men blir ofta blöt i ögonen och det trillar en tår. | |
| arbetslinjen - Ej medlem längre | 2013-11-24 22:38 | |
| Vad är gråt i sammanhanget? Jag kan fälla en tår eller två ganska ofta, men det skulle jag nog kalla att bli rörd. Det mer utdragna gråtandet med tårar som rinner nerför kinden och påverkad andning är sällsynt. Men är det verkligen det som menas om man säger att man gråter ofta och nästan dagligen? | |
| ttiittii - Ej medlem längre | 2013-11-24 23:44 | |
| det är starkare att gråta en att låtabli att gråta | |
| med | 2013-11-25 00:06 | |
 | Varför gråta? | |
