Spelrum
| Giraffen | 11 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 5 |
| Inloggade | 16 |
Mobilspel
| Pågående | 18 641 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Minta | 2010-12-08 22:32 | |
 | Förväxlade barn Under julhelgen visas en dokumentär om en förväxling av nyfödda barn som inträffade på 40-talet i Sverige. En av mammorna ville absolut ha tillbaka "sitt" barn och hjärtskärande scener utspelades när barnet tvångshämtades tillbaka till de biologiska föräldrarna vid 4 års ålder. Föräldrarna till det barnet (de som trott att de var hans föräldrar) avstod från att ta tillbaka sitt barn. Hur tror ni att ni hade gjort? | |
| Hoodman - Ej medlem längre | 2010-12-08 22:36 | |
 | Man är ju verkligen ego om man utnyttjar en ångerrätt som inte borde få finnas efter 4 år. Vad tänkte den biologiska mamman på? Inte barnet iaf... | |
| Hoodman - Ej medlem längre | 2010-12-08 22:39 | |
| Och jag borde lära mig läsa. Jag ber om ursäkt. | |
| Neaa2 | 2010-12-08 22:39 | |
 | Jag hade inte velat byta ett barn som jag haft som mitt eget i fyra år! Däremot hade jag nog gärna velat träffa mitt biologiska barn och följa uppväxten... Men det är en jättesvår fråga, tänk om man fick kontakt med familjen och kände att barnet for illa?? Vilken förtvivland... Då skulle jag ta båda och rymma tror jag...för jag antar att man inte kan kräva tillbaka sitt biologiska barn utan att erbjuda bort det barn man haft hela tiden... | |
| dinodog | 2010-12-08 22:39 | |
| Oj är ju jättesvårt att svara på. Förmodligen hade man väl fått umgås familjevis på något sätt. För att sedan se hur allt hade utvecklat sig, är inte helt lätt det där. Man älskar ju "sitt" barn som man tror är sitt eget, de känslorna försvinner inte bara för att man får reda på att två barn blivit förväxlade på BB. Men inte skulle man avstå från att "ta tillbaka" sitt egna barn. | |
| Minta | 2010-12-08 22:44 | |
| Ja, att umgås familjevis vore en idé. Att båda familjerna får ha kontakt med sina biologiska barn, och utan några uppslitande uppbrott. | |
| nailil | 2010-12-08 22:46 | |
 | Det lär finnas en berättelse om liknande i bibeln. En klok man sade till mammorna att ta tag i varsin av barnets armar och dra. Den som lyckades dra barnet till sig skulle vinna. En av mammorna avstod då. Gissa vilken. | |
| Uisge-beatha - Ej medlem längre | 2010-12-08 22:47 | |
| Psykopatfasoner att slita upp en unge från sina föräldrar efter så många år och lämna "tillbaka" den man uppfostrat till ny familj - biologiska eller ej. Av den lilla information jag har att gå på så ger jag all cred till den familj som valde att stå över draget att hämta tillbaka sitt biologiska barn. varför trasa sönder två barns tillvaro, istället för "bara" ett? Sjukt. | |
| Delicious - Ej medlem längre | 2010-12-08 22:48 | |
| Som i Desperate Housewives :P *nörd* | |
| YamahaJet | 2010-12-08 22:53 | |
 | Det är väl klart som fan att man byter barn då. Meningen med att ha barn är väl att att älska sin avkomma, och inte inbilla sig att någon annans avkomma är ens egen, samtidigt som det egna barnet får växa upp med andra föräldrar. Människor är väl inte små hundvalpar där det inte riktigt spelar någon roll om de förväxlades på kenneln för de ändå "är likadana" allihop. Och vad gör man sedan när barnen förtjänar att veta? -Jo hörru, du vet Nisse som går i din parallellklass? Såg du hans föräldrar på föräldrarmötet? Ja, det är egentligen dina föräldrar, och vi är hans. Ja, vi har vetat det hela ditt liv men det var fan för omständigt att byta tillbaka. | |
| YamahaJet | 2010-12-08 22:54 | |
| Jag förstår INTE ALLS hur ni tänker som är av åsikten att det inte spelar någon roll. | |
| Uisge-beatha - Ej medlem längre | 2010-12-08 22:57 | |
| att det inte skulle spela någon roll är väl att ta i? Klart som Helvete att det spelar roll. Frågan är hur barnet mår av att slitas upp från sina nuvarande förhållanden? Att följa utvecklingen hos barnen och ha nära kontakt familjerna emellan hade i mitt tycke varit det sundaste. Klart man kan berätta för barnet när det är gammalt nog för att förstå. Jag tycker som sagt det är helt vidrigt att göra på ngt annat sätt. | |
| Minta | 2010-12-08 22:59 | |
| Vad skulle du göra om ditt barn blir traumatiserat av att tvångsförflyttas om den andra mamman och pappan inte vill lämna ifrån sig barnet? Eller det kanske inte blir traumatiserat? | |
| zlipzten - Ej medlem längre | 2010-12-08 23:00 | |
| Jag skulle aldrig, aldrig frivilligt lämna ifrån mig min 3-4-åring och den skulle med all säkerhet inte vilja byta mamma heller. | |
| YamahaJet | 2010-12-08 23:00 | |
| Nej, du gör bara barnet en tillfällig tjänst genom att inte berätta snarast möjligt. Hur mår man själv av att leva i lögn? När barnet ropar "Mamma" och du vet att du inte är mamman. Detta är det bästa exemplet i världen på "nödvändigt ont". | |
| Uisge-beatha - Ej medlem längre | 2010-12-08 23:00 | |
| Ok | |
| Gautama | 2010-12-08 23:01 | |
 | Jag kan inte tänka mig in i hur det skulle vara. Vilken pärs att bli utsatt för. Vet inte hur jag skulle göra... | |
| Minta | 2010-12-08 23:01 | |
| Jag undrar hur barnet som inte blev tillbakahämtat av sina biologiska föräldrar tagit det? Hur gick det för dem sedan? | |
| Uisge-beatha - Ej medlem längre | 2010-12-08 23:03 | |
| Jag sa ju att man ska berätta. Om jag tittar på min brorson som snart är fyra nu, så är jag faktiskt inte helt säker på att han skulle begripa vad som menades med att "du har en annan mamma som är din biologiska mamma"... därför skrev jag när barnet är gammalt nog för att förstå. Är det förståndigt nog vid 4 - så hade jag berättat. Jag hade försökt göra det så lite konstigt som det bara gick... Det konstigaste hade iaf varit att tvinga en unge ur en fungerade familj enligt mitt sätt att se. | |
| YamahaJet | 2010-12-08 23:09 | |
| Jag satt och funderade på det där häromdagen faktiskt - om jag fick veta att min pappa inte var min biologiska pappa - vad hade jag gjort? Jag hade inte gjort ett skit, jag hade inte ens bemödat mig att ta reda på vem den riktiga är. Men det är å andra sidan för att jag är oemotionell i övrigt också och mest likgiltig inför allt, och för att vi helt enkelt lever åtskilda och har mer en relation som kan liknas vid två vuxna vänner. Men att i livets absoluta begynnelse få veta att att en sådan förväxling skett, och inte göra något åt saken, det är i mitt tycke absurt. Jag skulle inte kunna uppfostra och älska främlingars barn bara genom att låtsas att det var mitt. I synnerhet med vetskapen om att MITT BARN, det viktigaste en människa har i livet, uppfostras av någon annan. | |
