Spelrum
| Giraffen | 30 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 20 |
| Inloggade | 50 |
Mobilspel
| Pågående | 19 530 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| ektis - Ej medlem längre | 2010-01-07 18:19 | |
 | det klart att allt börjar från en själv och är man positiv, vänlig och glad så är livet för det mesta fint mot en tillbaka. såklart att det finns undantag, men så är det ju bara och det är ju rätt skönt och logiskt. jag tycker inte att det är något att reta sig på, det är ju bara fint. | |
| magnusito | 2010-01-07 19:21 | |
 | Fast det här handlar ju inte om att ha en ljus livssyn. Det handlar om hur man ska bemöta folk i kriser och eller som gjort allvarliga förluster. Hela denna coachidé låter oseriös tycker jag. Bakom detta positiva döljer sig något obehagligt och ytterst skuldbeläggande och kravfyllt. | |
| Minta | 2010-01-07 20:16 | |
 | Vilken press på en olycklig människa att inte få vara olycklig. | |
| ramsay - Ej medlem längre | 2010-01-07 20:18 | |
| javisst, det e ju så jävla charmigt m alla som går runt och odlar sin olycka som ett adelsmärke | |
| Minta | 2010-01-07 20:25 | |
| Tror du att det är vad olyckliga människor gör? Är en olycklig människa alltid olycklig? Kan alla bli olyckliga någon gång? | |
| mrperfect | 2010-01-07 20:27 | |
 | jag har tagit upp något liknande i att tänka positivt i en annan tråd ( givetvis är den bättre :) ) och håller med trådförfattaren delvis, man kanske inte löser problemet direkt bara för att man är positiv men det känns bättre och man får mer "energi" för att ta tag i situationen | |
| Tvålis - Ej medlem längre | 2010-01-07 20:33 | |
| Klart att alla kan bli olyckliga och nästan gå under. Frågan är väl mer hur man reagerar när man väl är där. Ser man en möjlighet och sig själv som en del i lösningen, eller ser man sig som ett offer för omständigheter bortom ens kontroll. Men återigen, jag är född till optimist... Jag hävdar fortfarande att detta är till stor del bortom vår kontroll. Jag håller med i att det finns nåt osunt i att tro att en mall passar alla.,... | |
| ramsay - Ej medlem längre | 2010-01-07 20:33 | |
| ja alla är olyckliga ngn gång. frågan är vad man gör av det | |
| Fin spång - Ej medlem längre | 2010-01-07 20:34 | |
| emo = överdrivet åt ena hållet Carola Häggkvist = överdrivet åt det andra Känslor är till för att levas, men det måste vara någon måtta på allt. | |
| gnagelram - Ej medlem längre | 2010-01-07 20:36 | |
| Det är klart att många delar av livet blir lättare med positivt tänkande. Om man är arbetslös eller sitter i en allmänt jobbig ekonomisk situation gör det underverk att inte måla ut sig själv som offer för stora och olösliga orättvisor. Har man just förlorat hela sin familj i en olycka är det däremot helt meningslöst att prata om vilka "möjligheter" det ger - den situationen är inte ett problem som ska lösas. Nattsvart sorg är i det läget en sund och bearbetande reaktion. Om jag får gissa hoppas jag nog ändå på att coachningen gick ut på att vända sorgen till livserfarenhet och styrka efter en tid. Det kan vara nog så viktigt att få hjälp att se vad som ändå finns att glädjas åt efter ett stenhårt slag från livet. | |
| Minta | 2010-01-07 20:37 | |
| Om man orkar tänka positivt är det jättebra, då finns det ju ingen vits eller egenvärde i att vara olycklig. Jag menar de lägen en människa verkliegn är olycklig. Förhoppningsvis varar de inte så länge och de är trots allt en del i att vara människa. | |
| Minta | 2010-01-07 20:38 | |
| Jag tror på att inte vara rädd för det man känner. Allt har sin tid. | |
| Tvålis - Ej medlem längre | 2010-01-07 20:42 | |
| Men det handlar inte om att vara rädd för att vara olycklig. Det handlar om att man som olycklig kan se en lösning och en väg framtåt. Vilket gör att de olyckliga stunderna har en tendens till att vara något kortare som optimist. | |
| apbur | 2010-01-07 20:42 | |
| Det går ju "trender" i vilket känsloliv man bör ha som med allt annat. Tror jag förstår vad TS menar. Det finns inte lika stort utrymme för melankoli och pessimism idag som förr i tiden, periodvis iaf. Tyvärr hamnar dessa människotyper i depressioner istället, en av alla förklaringar till varför depressionerna ökar tror jag. Sanningen är ju att vissa känslomässiga trauman tar ett helt liv att bearbeta, om man nu någonsin gör det. Jag säger oftast tvärtom som alla livsglada coacher, vi föds med begränsningar, vi kan inte alls nå dit vi vill. Vi bör anpassa målen efter dem vi är och har blivit. | |
| magnusito | 2010-01-07 20:48 | |
| Krisina Lugn säger att glädjen står alltid i direktkontakt med sorgen. Den ena förutsätter den andra. Humöret måste vända ner under ytan för att sedan kunna vända upp igen. Så sant, så klokt. Men jag vidhåller. Det allvarliga här är att en människa och en snart halv yrkeskår förväntar sig inte av sig själva att de ska behöva ta emot vad en annan kommer med som känns svårt utan det ska raskt vändas till detta vämjeliga taktisnackande och kravfyllda vinnarrecept. Inget mottagande som bygger frihet från prestationer. | |
| Minta | 2010-01-07 20:53 | |
| Tvålis, om trenden nu är att vara positiv och det finns en positiv livscoach i varje gathörn, och på hyllorna i halva bokhandeln är det väl inte så långsökt att vara rädd för att vara i det tabubelagda tillståndet olycklig eller melankolisk. Jag tror också att vissa trauman kräver livslång bearbetning. Jag tror att människor utvecklas mer och kanske inte hamnar i depressioner lika ofta som nu, om nedstämdhet sågs som ett naturligt tillstånd - ibland, att det ingår i livet. Tror jag i alla fall. Risken är väl större att fastna i ett tillstånd om man undviker det. Jag talar inte om små dalar där lite positivt tänkande och positiva handlingar kan få en att komma ur nedgången, utan om svårare tillstånd. | |
| bove | 2010-01-07 21:00 | |
 | Finns det någon här som känner någon som tidigare har varit en nedstämd pessimist, gått en kurs i positivt tänkande och sedan blivit en riktigt framåt typ som bara ser möjligheter? Om man själv av naturen är en person som är sådär överdrivet positivt lagd och dessutom saknar insikt om att alla i grund och botten inte är likadana som en själv, så blir man nog lätt "karriärscoach" eller någon annan låtsasyrkestitel och tror att om man bara förklarar för de andra som inte har begripit det ännu att de måste tänka som en själv, så kommer allt att lösa sig. Jag läste också "artikeln" och kvinnan ifråga menade ju ungefär (eller exakt, snarare) att om man blir av med jobbet så är det fullständigt oväsentligt egentligen, bara man tänker positivt. Självklart är det en stor fördel att kunna se möjligheter runt omkring sig och inte bara problem, och vi försöker väl alla så gott vi kan ta oss i kragen när svåra situationer uppstår, vilket man givetvis bör göra, men att tro att man kan ändra människors hela livssyn och personlighet genom lite pepping är bara så otroligt fåfängt. | |
| magnusito | 2010-01-07 21:03 | |
| Klokt Minta. Desutom kan man undra om inte läkemedelsindustrin vill få oss beroende av metoder som gör oss till livslånga konsumenter, inte tar oss tid att sörja. Läste att när ett nytt läkemedel kom nyligen så var en "köpt" patientförening där och intygade innan det ens var möjligt hur underbart bra läkemedlet var. (jag menar inte med detta att läkemedel inte behövs!!!) Sedan lite om evidens och så¨var alla nöjda me det. För det skulle ju naturligtvis kombineras med nåt käckt förstås. | |
| magnusito | 2010-01-07 21:05 | |
| Håller med dig bove. Framåt tittande har sin tid, men en professionell måste ju kunna ta emot sorg, ilska och förtvivlan också. | |
| trollflöjt - Ej medlem längre | 2010-01-07 21:22 | |
| att försöka skrämma bort en depression, upplysning om verkligeten, eller vemodighet med en inbillad optimism eller uppenbart fejkade klämkäcka kommentarer utan substans gör mig bara mer deprimerad. tacka vet jag äkta känslor eller cynism. | |
