Spelrum
| Giraffen | 44 |
| Krokodilen | 2 |
| Elefanten | 2 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 23 |
| Inloggade | 71 |
Mobilspel
| Pågående | 18 803 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Tanten M - Ej medlem längre | 2011-02-10 17:04 | |
 | Har jobbat med problemungdomar. 99% hade aldrig fått en plattform för rätt & fel. De va "självlärda" utifrån umgänget i skola och på fritid. Att mata in i en tonåring konsekvenserna av ens handlande var ett evighetsjobb. Många fick upp ögonen och förstod, men långt ifrån alla. Klagade en gång på en granne vars unge alltid "sjöng" i trapphuset på väg till dagis. Det ekade ju så härligt. För mig som jobbade natt var det däremot mindre kul, 5 av 7 dagar i veckan. Fick till svar att: Mitt barn ska inte hämmas, han måste få leva ut sina känslor... Efter det drömde jag länge om "Kast-med-liten-ungjävel" . | |
| SylviaPlath - Ej medlem längre | 2011-02-10 17:10 | |
| Jag har i vissa lägen önskat att mina unga, moderna föräldrar skall vara mer konservativa och restriktiva. Gränser och förbud ger nödvändig stadga när man själv har svårt att orientera sig. | |
| magnusito | 2011-02-10 17:16 | |
 | Tydlighet är ett bra sätt. Är man stark ska man vara snäll som Pippi saden | |
| magnusito | 2011-02-10 17:24 | |
| sade | |
| ramsay - Ej medlem längre | 2011-02-10 21:11 | |
| jag är ganska sträng. fast det märks nästan aldrig då jag har de bästa, snällaste, smartaste, kärleksfullaste, duktigaste och mest väluppfostrade tjejerna. | |
| kristina88 | 2011-02-11 20:00 | |
 | Nu har jag inte läst tråden, orkar inte. Men: Jag uppfattar mig själv som en rätt så sträng förälder för båda barnen i hemmet. Kanske förväntar mig mer av styvsonen som är 11 än av dottern som är 3. Men det är också så att om man bortser från trots så är det treåringen som är lättast av de två. 11-åringen är ett praktexempel på vad för lite uppfostran och regler kan göra, han hade inte mycket innan han blev 8-9 år i sitt andra hem, och då var det liksom lönlöst egentligen. Jag tycker att det är superviktigt att ha regler, följer inte barnen dessa regler eller beter sig illa på annat sätt blir det konsekvenser av det, samtidigt som ett positivt beteende får positiva effekter. Det är vad jag tror på och tror att det fungerar också. Dock anser jag, att det viktigaste i ett föräldrskap är kärlek. Men har man ingen form av disciplin i sitt föräldraskap så tycker jag man brister i föräldraskap, för man förstör bara för barnen om de inte får lära sig att det finns saker och ting som ska följas och så vidare. | |
| Tvålis - Ej medlem längre | 2011-02-11 22:34 | |
| Jag kan väl tycka att en del regler är viktiga. Men det måste vara regler som har ett syfte bortom en persons vision av att "det är så JAG vill ha det". Om det hjälper barnet att klara sig i livet så kan det vara värdefullt. Men det viktigaste måste väl som förälder att hjälpa barnen att hitta sin egen röst? | |
| ANDERStG | 2011-02-11 22:36 | |
 | Hur är det man säger, man kan inte göra omelett utan att söndra några unika, sköra ägg. | |
| ttiittii - Ej medlem längre | 2011-02-11 23:24 | |
| Tvålis du har en fantastisk klok pappa fråga honom,jag tror på kärlek minst 1000 kg / dygn och lite mer kärlek vid behov,vi är också storfamilj och en del regler har vi,det är tx 10.åringens sak att se till att det fins toalett papper på toaletterna,vilket han sköter galant,det jag kräver av dom och håller hårt på är läggtider när dom ska till skolan,jag är noga med att dom ska tillgodo se sig undervisningen´skolan är viktig ,förövrigt kräver jag artighet,men det kan dom utantill och det sker automatiskt ,jag blir bara tjatig om sovtider tjatar aldrig över någon ting,dom vet att tar dom inte ner kläderna i tvättstugan så blir den inte tvättad ,jag plockar inte efter dom och dom får hålla reda på sina saker,dom får bära in all mat när vi storhandlar,så dom är hjälpsamma jag tycker att mina vuxna barn är fantastiska människor med fin syn på allt ,dom har bra utbildning och bra jobb,jag har 4 tonåringar hemma och tre mindre barn och de stora är sä fina när dom hjälper dom mindre med läxorna jag lever genom barnen dom är mitt allt som sagt så tror jag på kärleken | |
| Gautama | 2011-02-12 01:01 | |
 | För att återgå till metaforerna i början av tråden så måste jag säga att jag föredrar en vildvuxen trädgård istället för en trädgård som håller sig inom ramarna med noll ogräs. Ogräs är också liv. | |
| SkySpy_ | 2011-02-12 01:10 | |
 | Jag tror personligen att man kan vara i stor sett hur sträng som helst bara det är befogat och man visar att man älskar sina barn och är rättvis egentligen. Men alla har olika krav på vad man ska tillåta osv. Viktigt att låta barnen lära sig att tänka själva, ibland dra fördel av sina egna misstag. Inte sätta upp för mkt regler, utan mera diskutera och vara öppen psykologisk. Jag hade en fri uppfostran, fick lära mig mkt genomatt göra saker. Hade jag gjort något fel så diskuterade vi saken. Det var inte bara Nej så får du inte göra utan mera lugn konversation om saken där jag fick säga hur jag tyckte osv. | |
| le-lou | 2011-02-12 01:19 | |
 | även om vi alla älskar våra barn, kan det inte finnas en fara i att idealisera ungarna? De är ju def. inga små helgon och har sina brister som alla andra, ju tidigare man som förälder ser det desto bättre för framtiden. Så tror jag iaf på tal om inget typ. Min mamma trodde jag var den snälla lilla perfekta dottern och behandlade mig som det också, dvs hon såg det hon ville se och blundade för så mycket annat...Jag kommer i alla fall att göra allt i min makt för att undvika något liknande med min dotter. Att sätta gränser och inte bara köpa rakt av allt hon kommer att säga till mig när hon är tonåring tex :D. Att låta barnet fatta att man bryr sig - gränssättningar visar just det och jag tror att det är bra att skapa lite stabilitet i en annars så rörig tonårsvärld. | |
| nyckelpigan_ | 2011-02-12 01:33 | |
| Då jag förlorade min sambo i en olycka (1998) var mina barn 2 & 3 år. Bad om hjälp men fick ingen genom kyrkan, kommunen åssånt. Deras farfar och farmor tog olyckan o bortgången så hårt att de fanns inte till för oss. Deras morfar var också död och mormor var karriärskvinna och jobbade 50-60h i veckan. Med andra ord var jag ensam att uppfostra dom. Mycket ensam. För att klara av att behålla jobb, socialt liv o det lilla radhuset var jag tvungen att ha konsekvens, regler och struktur. Lättaste sättet har varit att få dom att förstå om x händer så händer y med. Tex att om dom skriker, bråkar osv så går tiden, vi blir alla arga lessna osv och då hinner vi inte åka till simhallen. Så vi har haft mycket diskussioner!! Idag är barnen tonåringar. Till min stora glädje har ialla fall något funkat då de har bra betyg, många vänner och intressen. De kan både analyser, argumentera och lösa problem. Så stackars mor får nuförtiden säga; Det är bara så! Det är jag som bestämmer och betalar räkningarna!!!! Haha. Jag är oerhört stolt över dom. Måste vara pappans gener :-) Men som sagt - de är tonåringar. Vem vet imorgon? | |
| nyckelpigan_ | 2011-02-12 01:37 | |
| Lite tillägg: Visst har mina ungar också varit busiga. Det skall barn vara. De skall testa gränser. Jag har NOGA valt mina "krig" och då sett till att inte förlora dom. Idag så får jag förtroende inte bara från mina barn utan även deras vänner. Ibland blir det så jag säger; Hrm - jag vill nog inte veta! Tex vet jag vilka som röker, snuser och brukar dricka. Vilka som skolkar och lurar föräldrar.... Vilka ungar som lagt på när lärare ringt. Hrm... Som sagt - har man lite koll och det inte är för stora hopp så ser iaf jag mellan fingrarna. Vi har pratat om det sedan efter kanske något år. Jag har berättat vad jag tänkt och sagt att jag vet vad ni har för er och inte men jag kan inte ta varje krig. Dessutom så var det relativt harmlöst. Jaja. | |
| nystan1 | 2011-02-12 10:30 | |
 | Man kan vara tydlig utan att kränka sina barn. Det får finnas lite mänsklighet i det hela också. Och jag har hellre ett lyckligt barn, än ett som är bäst i klassen. | |
| Tvålis - Ej medlem längre | 2011-03-06 22:29 | |
| Nu behöver jag hjälp igen från alla kloka beta männsikor. Tror ju inte värst på det här med att vara sträng. Men vad gör man när ens ena dotter inte lyssnar på vad man säger? Jag ber henne att vara lite tyst, eftersom bebisen sover i rummet bredvid och hon säger ja. 1 minut senare skriker hon och busar som en vilde. Hon fyller 7 i maj, nog borde det gå att anpassa sitt beteende efter situationen? Så här har det varit länge nu och jag vet inte vad vi ska göra. Jag har försökt att prata, att kramas, att fråga... Det känns som jag har provat allt... Så nu blev jag arg i kväll. Jag tog henne i armen, frågade henne rytande vad hon inte förstod och sa till henne att gå och lägga sig (nattning ändå). Eftersom jag sällan blir arg så blev hon helt förstörd och grät så hjärtat gick i sönder på mig. Någon som har nåt bra tips? Som har varit med om liknande? | |
| Tvålis - Ej medlem längre | 2011-04-06 22:10 | |
| Ikväll på kvällsöppet! | |
| pimpim1 | 2011-04-06 22:19 | |
 | Vi har trappen här hemma där barnen får sitta om dom inte lyssnar! Men den tar vi bara till om det går "överstyr" och dom inte lyssnar på våra tillsägelser! Det funkar jättebra! Det är en neutral plats och de flesta har en trapp...skulle inte be dem gå upp på sina rum,eftersom jag inte vill att rummen ska relateras till någonting dåligt hos dem,utan vill att det ska vara deras egen trygga tillflyktsort om dom vill vara för sig själva en stund =) | |
| slånbär | 2011-04-06 22:31 | |
| Jag har faktiskt aldrig haft några problem med gränssättning och så med mina ungar. Dom har alltid lyssnat på vad vi har sagt och visst har det gruffats en del och visst har man blivit galen ibland men dom har alltid vetat när gränsen varit nådd. Idag är dom snart 17 och 19 och tonåren som man bävade för har gått rätt obemärkt förbi. Dom har alltid skött skolan, aldrig skolkat (jag vet för vi har sån där internetkontroll via skolan) dom har inte druckit ,ja min äldste har druckit tre gånger sen han fyllde arton i augusti förra året- han tycker helt enkelt inte det är värt det- träningsfreak som han är (ingen av gångerna var han mer än påverkad). Min sjuttonåring vill gärna men han gör det inte då vi har satt gränsen vid myndig ålder. Dom har många kompisar och intressen men dom är helt enkelt skötsamma utan att vara nördar för den skull. Jag kan ju säga att jag alltid varit oerhört tacksam över att jag fick killar för jag tror inte att jag hade klarat av en tonårstjej lika lätt. Dom har alltid fått hjälpa till här hemma och gör nog mer hemmajobb än deras kompisar gör. Dom får dammsuga och torka golv (det görs varje dag) , plocka ur disk, gå ut med hundarna (ofta två gånger per dag), hålla ordning i sina rum m.m och jag tror att det är viktigt att man ställer lite krav på ungarna också -inte bara servar hela tiden. | |
| Tvålis - Ej medlem längre | 2011-04-06 22:33 | |
| Våra töser är allt som oftast så jäkla fina att det tåras i ögonen. Men dom kan inte ett endaste stycke av varken Mozart eller Beethoven, ingen är bra på algebra och det är svenska med dålig engelska som bäst. Dom barnen som "tigermamman" har som går ikväll 22:40 ikväll. Kan flera av dessa saker. Hon menar på att det saknas saker i vår västerländska upppfostran. Det kan jag tänka att det gör. Sen kan jag tänka att Mozart inte hade blivit det geniet han blev utan den hårda uppfostran han hade. Och det samma gäller säkert många andra genier. Men å andra sidan, kan genier frodas i en mer mjuk miljö? Och viktigast av allt. Vem vill egentligen vara geni? | |
