Spelrum
| Giraffen | 11 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 4 |
| Inloggade | 15 |
Mobilspel
| Pågående | 18 641 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| YamahaJet | 2010-12-08 23:39 | |
 | "man byter inte människor som man byter bilar." Exakt. Små barn är inte bilar att det inte riktigt spelar nån roll vilket exemplar man fick, eftersom de ändå är likadana allihop. Och Uisge, ja det är du som är extremt otydlig. Precis som vi tycker det är patologiskt knepigt att betrakta sin sambos barn som sina egna, så finner jag det likaledes knepigt att betrakta någon annans barn som sitt eget, även om man händelsevis befann sig i papparollen i ett par, tre år av femtio års föräldrarskap. | |
| Uisge-beatha - Ej medlem längre | 2010-12-08 23:42 | |
 | Japp. Vi har olika syn på vad vi tycker är knepigt och inte. Jag ser inte det som särskilt konstigt. Jag tycker det är grymt och omänskligt att ta tillbaka en 4 åring - men att du inte tycker det är helt ok. | |
| Minta | 2010-12-08 23:42 | |
 | Om du får ett barn, tar hand om det som ditt barn från det att det föds, du och barnet knyter an till varandra, det är beroende av dig, ser dig som sin förälder, och du efter 4 år av en slump får veta att det inte är ditt biologiska barn, upphör då dessa känslor? | |
| Minta | 2010-12-08 23:44 | |
| Det man känner för ett barn har inte bara med biologi att göra, det har med anknytning att göra och att man har ansvar för detta barn i minst lika hög grad. Annars skulle inte adoptivbanr kunna bli lika älskade som biologiska. | |
| YamahaJet | 2010-12-08 23:45 | |
| Självklart kan man älska ett adopterat barn, det är en helt annan situation. Då är man medveten om valet man gör att uppfostra någon annans barn. Men när man skaffar barn som en produkt av kärleken två människor emellan, syftandes till bilda familj med den man älskar, att se er gemensamma avkomma växa upp och älska ert blod - då spelar det plötsligt desto mer roll vems barnet faktiskt är. Dessutom är det sannolikt egoistiskt mot övrig släkt - det är ju deras avkomma också som man medvetet valt att inte uppfostra som sitt eget. Man kan inte ens kräva att mor- och farföräldrar ska älska barnet. | |
| Minta | 2010-12-08 23:46 | |
| Man kan aldrig kräva någon kärlek. Jo, ett barn kan det. | |
| Uisge-beatha - Ej medlem längre | 2010-12-08 23:48 | |
| Man kan inte kräva ett skit av någon. Om det hade varit ett problem (att mina föräldrar inte kunde acceptera det barn som vuxit upp hos oss) så hade jag struntat i att det var mina biologiska föräldrar - jag hade verkligen ansett dem vara skitstövlar oavsett. | |
| Snoosy | 2010-12-08 23:49 | |
| Precis detta utspelar sig i desperate housevifes. Vilket har varit sjukt att ha sett. Det är en självklarhet att det barn man haft sen födseln betyder mest. Att man sen som flera har sagt, träffas familjevis. Det kan kanske leda till en närmre kontakt med sitt biologiska barn. | |
| talvala | 2010-12-08 23:51 | |
| Nej, YamahaJet, om man adopterar är man medveten om att man uppfostrar, älskar och tar hand om SITT EGET barn - det är nämligen vad adoptera betyder: "ta upp som egen". Att barnet är fött av andra föräldrar glömmer man inte, och de finns med i tanken, om man är klok. Men kärleken till ett barn kommer inte via gener, det kommer via närhet, omvårdnad och anknytning, oavsett vems gener barnet har. | |
| Larvbrud - Ej medlem längre | 2010-12-08 23:52 | |
| Yamaha tror du inte på biologiska skillnader mellan kvinnor och män? Vill du vara ihop med en manskvinna som inte kopplar på modersinstinkten så fort hon får ett knytte i famnen? En riktig kvinna kan inte reagera som du. Hur skulle det se ut? Finns förresten hopp även för en stark hanne som dig: www.aftonbladet.se/n...76 76607.ab Jag hade bråkat tills jag fick bägge barnen. | |
| YamahaJet | 2010-12-08 23:53 | |
| Så man är en skitstövel om man inte älskar någon annans barnbarn lika intensivt som sitt eget? Jag hade, som mor- eller farförälder istället satt extrem press på mitt barn att korrigera familjesituationen, eftersom det också är MITT barnbarn som de medvetet inte låter komma in i MIN familj. | |
| lillsyrran_ - Ej medlem längre | 2010-12-08 23:54 | |
| Jag vore ju patologiskt knepig om jag tog till mig min mans barn och kallade dem för mina egna." Hm... M"ånga gör ju precis så. I den bemärkelsen att om det i familjen finns både "dina och mina barn" så är alla lika kära, får samma bemötande osv. Och de kallar alla barnen i familjen "våra" barn. Och detta speciellt om den familjesammasättningen har varit sådan redan under många år. Jag har iaf kompisar som har det precis så och jag tycker att det verkar vettigt. - Fast det kan bli förvirrande för utomstående. Jag kan t.ex aldrig ha reda på vilka är vems (biologiska) barn eftersom de kallar alla barnen sina - rätt och slätt. :) | |
| Uisge-beatha - Ej medlem längre | 2010-12-08 23:55 | |
| För mig hade de varit skitstövlar, ja. Nu hade det aldrig hänt, eftersom jag ju faktiskt ärvt deras gener (jag tror att jag är biologisk iaf). De hade aldrig reagerat på ett annorlunda sätt än jag själv. Men hade de gjort det - så hade biologin varit mindre värd än bandet till det barn jag har intill mig. Absolut. | |
| talvala | 2010-12-08 23:55 | |
| "Jag, mig, min och mitt" är ingen bra grogrund för barnuppfostran... | |
| zlipzten - Ej medlem längre | 2010-12-08 23:57 | |
| Jag vet att pappa, syskon, mor- och farföräldrar m fl älskar min grabb och skulle sakna honom enormt, även om han hade "någon annans blod i ådrorna". | |
| Uisge-beatha - Ej medlem längre | 2010-12-08 23:58 | |
| Ja, jag lägger inga värderingar i att man säger "mina barn" om bonusbarnen. Jag ÄR verkligen otydlig på riktigt :) Man får väl kalla sin familjekonstellation vad man vill - men om man på allvar tar över en förälders roll, trots att det redan finns braiga sådana - så tycker jag det är lite läskigt. Jag ÄR din mamma, kan jag ju knappast säga åt ett barn som redan har en mamma? Jag trodde det var givet - men uppenbarligen inte. | |
| lillsyrran_ - Ej medlem längre | 2010-12-09 00:00 | |
| OK, då förstår jag. :) | |
| YamahaJet | 2010-12-09 00:01 | |
| "Vill du vara ihop med en manskvinna som inte kopplar på modersinstinkten så fort hon får ett knytte i famnen?" Modersinstinkt är i mina ögon den djupa och orubbliga viljan att uppfostra SITT barn. Inte att uppfostra vilket barn som helst eftersom det är kul att ha barn. Jag kan för övrigt inte fatta att ni alla anser att man ska behålla den andra familjens barn. Det har med er svenska kultur att göra - ni är helt degenerade vad avser familjebildning. Det är okej att homofiler adopterar, de behöver inte vara två utan en eller tre går också bra. Har man sex med någon så är dennes tidigare barn också "mina" barn. Adoption från Afrikas djupaste djunglar är helt okej, eftersom ingen ändå längre skaffar barn som en produkt av två människors kärlek, utan mer för att man är uttråkad och det verkar något att göra. | |
| zlipzten - Ej medlem längre | 2010-12-09 00:02 | |
| Jag tycker att det är givet, U-B. Jag är min sons mamma och pappans nya fru är inte hans mamma. Min nya man är inte hans pappa heller. | |
| Larvbrud - Ej medlem längre | 2010-12-09 00:03 | |
| Fast om man lyckats gå på att spädbarnet är ens eget är det ju helt riktigt att känna modersinstinkt. Kan inte mamman känna igen sitt eget barn på lukten på BB får man väl anta att den förmågan inte har gynnats hos våran art. | |
