Spelrum
| Giraffen | 39 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 24 |
| Inloggade | 63 |
Mobilspel
| Pågående | 19 431 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Delicious - Ej medlem längre | 2011-09-01 19:36 | |
 | Diskussionen skulle väl passa bättre i en annan tråd men jag har trådstartsförbud t.o.m. 01012012 ^^ (enligt mig själv) | |
| cre8tiv | 2011-09-01 19:48 | |
 | Ingen som råkar ut för årstidsdepressioner? Själv går jag bara och väntar på att höstdepressionen ska slå in...för att sedan plana ut under vintern och slå till igen till våren. | |
| Fispropp - Ej medlem längre | 2011-09-01 19:53 | |
| cre8tiv: Syrrans sambo brukar få såna, jobbigt för dem båda. | |
| cre8tiv | 2011-09-01 20:09 | |
| Fispropp, jo det är ett elände men ändå en fjärt i världsrymden för de som har åkomman 24/7! Jag brukar få sobril men det är ingenting som funkar för mig i arbetet så de brukar jag ta under ledig tid när sömnunderskottet börjar bli för stort. | |
| Tvålis - Ej medlem längre | 2011-09-01 20:20 | |
| Jag skulle vilja säga "snap out of it!". Och tänk vad skönt om det vore så. En långsökt tanke. Jag klarar inte av smärtstillande. Av någon outgrundlig anledning så kapslar min kropp in det som ska döva smärta så att jag kan uppleva det på sin höjd flera timmar senare. Det här är löjligt. Jag vill ha smärtlindring, är medveten om att jag gör något mot det. Jag kan inte hindra det. Så tror jag vi fungerar i samma situation som TS gör. Man är medveten om att problematiken ligger i ens personlighet, man vill må bättre, men det går bara inte trots alla goda förutsättningar. I den situationen så har jag en känsla av att det nästan kan bli värre, man lastar sig själv för det ens jag gör men som man inte kan kontrollera. Har själv varit deprimerad. Och vet ni vad. Det tar ett par, sju år. Sen är det över. Sju år känns långt i framrutan men väldigt kort i backspegeln. Det får ta den tiden det tar. Men sen går det över. | |
| nettan23 | 2011-09-01 20:34 | |
 | Det här med medicin mot depression känner jag mig väldigt kluven inför. En läkare beskrev antidepp/ångest medicin som regnstövlar en regnig dag. Det är ett stöd men ingen bot. Tror att man ALLTID ska kombinera medicin med terapi för bäst effekt. Vissa tror ju att medicinens effekt kan kvarstå även efter att man slutat med dem och att kroppens serotonin nivå rättat till sig. Vet inte, men ja det krävs arbete för att må bra. Medicin är ingen mirakelkur. Kan för övrigt berätta att jag lider/lidit av generell ångest, social fobi och tvångstankar och har länge kämpat med att jag känner mig konstig och annorlunda, men nu vågar jag stå för det. Det är en sjukdom som alla andra. Nu studerar jag själv till behandlingspedagog och hoppas kunna stödja andra med liknande bekymmer och/eller annan problematik. | |
| gulbagge | 2011-09-01 20:34 | |
 | Alltid lika intressant att läsa om folk som går igenom samma skit som en själv! Fast jag utmanar ödet nu. Har gått och blivit gravid mitt i allt. Extremt skrämmande, men också spännande. Hur tycker ni att ni blir bemötta när ni ber om hjälp? Här är det katastrof! Man får vara på läkare och psykologer som hökar och tjata sig till tider. Jag gick hela fyra månader med min graviditet innan jag tillslut fick tala med en läkare över telefon om hur mina mediciner kunde påverka barnet. Helt sjukt vad lite hjälp man får här. (växjö) | |
| nettan23 | 2011-09-01 20:39 | |
| Gulbagge: Tyvärr har jag upplevt samma sak (inte varit gravid) och de tar inte en på allvar. Grattis förresten! Hur ska du gå tillväga nu då? Börja trappa ner? | |
| promenad - Ej medlem längre | 2011-09-01 20:42 | |
| lägg tråden under seriöst jag vill inte se den tack | |
| nettan23 | 2011-09-01 20:43 | |
| Promenad: Vadå vill inte se den? | |
| gulbagge | 2011-09-01 20:46 | |
| nettan: Okej, tråkigt att höra, men jag blir inte förvånad! Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra ska jag säga dig. Nu har jag pratat med flera olika läkare (alla över telefon) och alla säger olika. VEM ska man lyssna på? Detta är helt idiotiskt. Jag har fått ta beslutet själv efter att jag läst en massa om mina mediciner på nätet. Käkar efexor. propavan och alimemazin (samma som theralen typ) Förut åt jag också sobril mot mina extrema ångestattacker. Men det slutade jag med direkt när jag fick veta jag var gravid. Jag tror jag kommer fortsätta med min medicin under hela graviditeten. Det ska inte vara farligt. Och jag har egentligen inget val, för utan dom mår jag helt enkelt förjävligt. Har dock dåligt samvete varje dag för att jag tar en risk och utsätter mitt barn för detta. Men som sagt, i de allra flesta fall går allting bra och jag håller alla tummar jag har för det ska göra det i mitt fall också. Vad har du/ni andra för diagnoser? (om ni vill berätta) | |
| nettan23 | 2011-09-01 20:54 | |
| Gulbagge: Hmm...vad svårt! Hoppas själv att jag har slutat med medicin när det är dags för barn, men det vet man ju aldrig. Min läkare rekommenderade inte medicin-graviditet. Men känner du dig påläst och inte har ngt att välja på, så vad ska man göra? Vad kan nackdelarna vara med medicin-graviditet? Otillräcklig forskning på det? Jag lider som jag sa tidigare i tråden av generell ångest, social fobi och tvångstankar, äter Efexor sen ett par år tillbaka och har nu börjat med nedtrappning. | |
| Delicious - Ej medlem längre | 2011-09-01 21:00 | |
| Ingen har tvingat dig att gå in i tråden, promenad. Det är ju så jävla pinsamt att man ska behöva ligga på vården för att ha chans att få någon hjälp. På nyheterna för ett tag sedan sa dem att det är många som begår självmord som haft kontakt med vården strax innan. Jaha? Var det en nyhet? Det som var udda var att de sa "läkarna missar att se.." Nej, dem skiter faktiskt i många av oss helt enkelt. "Ryck upp dig"-mantrat finns lika mycket inom vården som ute i samhället. | |
| gulbagge | 2011-09-01 21:02 | |
| Alla läkare säger ju som sagt olika. Men visst, att rekommendera är det väl aldrig. Otillräcklig forskning ja, och sen är det ju olika med olika mediciner. Efexor kan visst ge barnet utsättningssymptom efter förlossningen som kan vara i några dagar (inget farligt) men det känns ju inte alls roligt att veta. Men så länge inget skadar eller är farligt för barnet så har jag faktiskt inget annat val än att fortsätta. Kanske kan jag trappa ner lite mot slutet. Men så har jag jätteproblem med biverkningar om jag slutar ta min efexor. Om jag bara missat mina tabletter med några timmar får jag "elstötar" och stickningar i huvudet och kroppen. Sjukt obehagligt! Har googlat en del på det och jag vet att jag inte är ensam om detta. Något du känt av nu när du trappar ner? Jag har nog ganska lika problem som du, fast jag har ingen direkt social fobi. Däremot emetofobi. Det är mitt största problem. (rädsla att spy) | |
| nettan23 | 2011-09-01 21:13 | |
| Känt av de där stötarna, men fattade väldigt nyligen vad det berodde på. Haft så från och till under hela behandlingen.Tycker det känns okej så länge man vet vad det är :) Sen så slutar stötarna efter ett tag man slutat med medicinen. Tror (vet ej) att du säkert skulle bli mer stressad av att trappa ner och att stressen skadar barnet värre än vad medicinen gör. Det är ju vad de säger till storrökare som blir gravida sååå, bara en egen paralell jag drog ;) | |
| nettan23 | 2011-09-01 21:14 | |
| Ps vad jobbigt det låter att vara rädd för att spy ds | |
| gulbagge | 2011-09-01 21:20 | |
| Oj, okej med stötar? Fyyy! Det är det värsta jag vet typ :P Men dom är så starka så jag inte kan röra mig och det flimrar framför ögonen, så det kanske är olika hur mycket man känner av det? Jag hoppas det är som du säger, att oron och stressen kan skada barnet mer, tänker också så. Jobbigt att vara rädd för att spy. JO TACK! Det förstör hela livet för en. Sån himla fjantig sak att vara rädd för också, och så att det ska få ta över så stort är helt sjukt. Men men, man kan ju inte hjälpa hur man blev! :P | |
| Delicious - Ej medlem längre | 2011-09-01 21:24 | |
| Mina diagnoser, enligt läkare jag haft/har: Depression, Maladaptivt stressyndrom (något sånt..efter trauma iaf) PTSS, Social fobi, Panikångest, GAD, Bulimi/anorexi. Den enda hjälp jag fått är olika mediciner. Någon har ansett att jag har för små problem för att få hjälp och någon annan för stora problem. :)) Har jobbat med min sociala fobi själv efter att ha läst på nätet om kbt-metoder. Har blivit bättre, har typ inga problem alls längre med det. Kanske för att jag också accepterat att jag inte litar på folk, men ger de en chans, och inte behöver vara "den glada, spralliga, sociala tjejen". Inte heller behöver jag se ut som en modell i storlek 34. Vet att jag haft delvis tur som kunnat ta mig ur delar av mina problem själv. Är jävligt envis och blir oftast mer förbannad än ledsen vilket jag tror hjälpt mig. Men givetvis finns det stunder (rätt många) då jag legat som en snorboll på golvet och inte velat kliva upp ändå. Har varit inlagd två dygn pga självmordsrisk men jag ljög mig ut för att det var så förjävligt där (folk mådde riktigt dåligt där. Vaknade på natten av en kvinna som hade psykos som skrek helt förtvivlat som om hon höll på att bli mördad). Men det räddade säkert livet på mig under de två dygnen. | |
| Delicious - Ej medlem längre | 2011-09-01 21:30 | |
| Tillägg bara: Bara för att jag accepterat vissa saker betyder det ju inte att mina problem är helt ur världen, får jobba på det hela tiden och gå emot det som känns lättast för att det som är svårast är bäst egentligen. Men ibland tar jag självklart den lätta vägen. | |
| TopBanana | 2011-09-01 22:28 | |
 | Nu kommer säkert många att hata mig, men: har läst nästan allt I tråden nu; tror inte på mediciner själv utan tror att idag finns många benämningar på ett o samma problem - man blur deppad. Känner sig nere. Känner sig oönskad, oälskad, o-omtyckt, missförtådd. Idag - visst, det kallas för depression; men så kanske man börjar kalla det för något annat också, bipolar, manodepressiv... Piller ges ut, ingen blir bättre. Visst, alla dessa sjukdomar finns, och det finns folk som har dem. Men det låter som det är lite för enkelt för sjukvården idag att skriva ut piller. Att komma ur ett depressivt stadium, måste man själv komma fram till vad/vem/vilka gör att jag känner så här? Vad I mitt liv är det jag inte orkar med? Hur jag bor, vart jag bor, vem jag bor med, vart jag jobbar, vem jag umgås med? Eller, varför jobbar jag inte, umgås inte, varför känner jag mig ensam? Tror inte det behövs en psykolog för detta, men det kan hjälpa eftersom - det är alltid lättare att ljuga för sig själv. "pratar" gärna med deppade människor via pm, om nån vill prata av sig... | |
