Spelrum
| Giraffen | 34 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 29 |
| Inloggade | 63 |
Mobilspel
| Pågående | 19 644 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Bitte - Administratör | 2010-04-20 22:44 | |
 | Alla har väl rätt till sina egna känslor i ett så pass allvarligt ämne och detta utan att måst bli påhoppad och ironiserade över BGitte | |
| bobo flux | 2010-04-20 22:44 | |
 | BrokenString och Tvålis, vari ligger det ologiska? En känsla är ju baserad på något man känner, och det skulle vara helt felaktigt om det vore ologiskt. Då skulle ju känslan vara baserad på något man INTE känner, annars skulle den ju vara just logisk. Om jag känner kärlek till någon eller något och samtidigt inte känner rädsla för det som hotar det jag känner kärlek till, vilket värde sätter jag då på det jag älskar? Förhållandet mellan känslorna (inte känslorna i sig) blir följaktligen ologiskt. | |
| Sote | 2010-04-20 22:45 | |
| Livet är en sexuellt överförbar sjukdom som alltid leder till döden.... | |
| Mouche - Administratör | 2010-04-20 22:48 | |
 | Jag kan ärligt säga att jag älskar utan att vara rädd för att förlora det jag älskar. Visst vet jag att jag en dag kommer att mista någon av de jag älskar och det gör mig sorgsen men...rädd är jag inte. Detsamma gäller att själv dö, det får mig också sorgsen men inte heller det skrämmer mig. Anledningen till det är att jag accepterat att sådan är tidens gång, den livstråd vi alla lever utmed är begränsad och så är det bara. Så varför skulle jag slösa fina, lyckliga år på att gå omkring och vara rädd för det oundvikliga när jag kan njuta av lyckliga stunder med de jag håller av? Ingen annan människa kan säga att det jag säger är fel eftersom det är mina känslor, min uppfattning som är det avgörande för mig som person och inte vad någon annan, som kanske är väldigt rädd för att dö, anser att jag bör tycka och känna. Mouche | |
| BrokenString - Ej medlem längre | 2010-04-20 22:50 | |
| Jag ger upp, vet inte i vilken filosofisk värld nu vistas i men jag förstår den inte i alla fall. Jag är inte rädd för döden men rädd för att mista mina nära och kära för tidigt i livet kan man kanske säga då. För mej är inte alltid känslor logiska om det är så i era liv så grattis till er. Det enda jag ville ha sagt i denna tråd var att jag inte är rädd för döden och vips blev man emotsagd att det var man visst det annars kunde man inte älska. Tjena,,ni lever i en annan värld än mej. Bye. | |
| bobo flux | 2010-04-20 22:51 | |
| Jag säger samma sak till Mouche som jag sa till Tvålis innan. Jag ifrågasätter inte din upplevelse, utan logiken i det. | |
| apbur | 2010-04-20 22:58 | |
| Tvålis, nej snarare: "Jag älskar livet men är inte rädd för att förlora livet." Att dö är att förlora livet om nu någon missat det. Det är det du sagt. Mouche, jag tror det är ganska svårt att skilja dessa känslor åt. Visst kan man ersätta ordet "rädsla" med att "inte vilja". Frågan är då vilken känsla som får oss att undvika det vi inte vill. När någon du älskar håller på att försvinna och du försöker hålla kvar den du älskar. Är det då rädslan att förlora den du älskar som motiverar dig att rädda personen? Är det viljan att behålla den du älskar i livet som motiverar dig att rädda personen? Att acceptera att det är ett faktum att man kommer förlora det som är en kärt är inte samma sak som att inte behöva vara rädd för det. Precis som Bobo sa innan tror jag. | |
| Mouche - Administratör | 2010-04-20 22:59 | |
| bobo flux: Med all respekt...Min logik har varken du eller någon annan ett smack med att göra i en fråga som denna. Och mina tankegångar är knappast något du har rätt att kalla för "upplevelse" eller hur? Det kan knappast vara en upplevelse eftersom jag fortfarande lever. Kanske kan man ifrågasätta logiken i många/de flesta andra stora frågorna i livet men inte i en sak som är så tätt förknippat med mitt inre, mitt eget jag, mitt eget tänkande. Mouche | |
| Bitte - Administratör | 2010-04-20 23:03 | |
| Bobo flux , jag har ju upplevt det , och jag trots det eller pga det inte rädd för att dö .. jag kanske är en de får här som har den upplevelsen. tror som en vän sa till mig den upplevelsen har haft för att kunna vara stark och hjälpa andra Bitte | |
| BrokenString - Ej medlem längre | 2010-04-20 23:03 | |
| Vill säga också att visst är detta är ett diskussionsforum men just denna tråd inbjuder inte så mycket till en diskussion utan en enkel fråga hur man känner kring döden. Att då ifrågasätta människors känslor är bra fräckt tycker jag. För övrigt kan jag passa på att nämna att jag är inte lika rädd för att mista de anhöriga som kommit upp i ålder och har fått leva ett förhoppningsvis bra liv, det känns mer naturligt, den vägen ska vi alla och det går då i rätt ordning så att säga. Men tanken kring att jag skulle mista mina barn kan göra mej galen av rädsla för att jag älskar de oehört och kan inte se mej själv lycklig i detta liv utan dom. Men det kan jag utan mormor 93 som exempel. Nu har jag ingen mormor men ville statuera ett exempel som kanske kan göra det mer förståligt. | |
| promenad - Ej medlem längre | 2010-04-20 23:04 | |
| jag vill leva livet vad är det jag gör? | |
| everthorns | 2010-04-20 23:05 | |
 | Alla dör. Tråkigt för omgivningen och nära och kära när det händer, men döden är en del av livet. Det enda vi vet om livet, den dag vi föds, är att en dag kommer vi att dö. Resten vet vi inget om. Jag är inte rädd för att dö. Det vill säga, sittande här trygg på en stol i mitt eget kök är jag inte rädd för att dö. Jag minns dock att ett skri undslapp mig när jag föll genom luften då jag hoppade bungy-jump. Kanske det var döds-skräck... eller så var det bara reflexivt vid anblicken av den minskande distansen mellan mig och klipporna nedanför. I andra situationer då jag sett faran i vitögat - två bilolyckor har jag setat med på, och i och med att jag klättrar så har jag ramlat ett antal gånger (och fångats upp i selen, som tur varit) brukar jag reagera med att bli väldigt stilla och få en känsla som bäst beskrivs som "jaha, så var det med den saken". De som forskat på soldaters rädsla för att dö i krig har följande slutsats: 1. En liten andel är helt enkelt inte rädda (men eftersom rädsla är hälsosamt så brukar de dö ganska snabbt). 2. En större, men ändå liten andel är mest av allt rädda för att dö eller bli skadade. (Dessa är inte särskilt värdefulla som soldater...) 3. Den stora majoriteten är mindre rädda för att dö än för att svika sin grupp (eller den uppgift pålagd dem av gruppen) än för att dö. Detta är ju en fullkomligt rationell inställning för oss människor, då vi trots allt är "flockdjur", och att försvara sin flock är i förlängningen att försvara sina egna geners framgång. (Instinkterna har nämligen missat utvecklingen från att "flocken" var genetiskt besläktad med individen till den moderna "flocken" som kan vara ett hopkok av artsfränder utan minsta släktband...) Personligen har jag lidit mycket av prestationsångest och med tanke på det antar jag mig höra till den stora majoriteten i slutet. Detta betyder inte att jag inte är rädd för att dö (eller skulle vara det, om jag lämnade min trygga köksstol och begav mig dit döden hotade), utan bara att jag skulle vara mer rädd för att... tja... misslyckas med vad det nu vore jag höll på med. | |
| apbur | 2010-04-20 23:09 | |
| Jag kan inte låta bli att småle lite när jag tänker på följande scenario: Modern sitter uppe och väntar på sin tonårsdotter som inte kommit hem på hela natten. Slutligen ringer telefonen. Det är från sjukhuset. Dottern har råkat ut för en olycka. Modern tar sig dit och dottern är oskadd så när som på några skråmor. Dottern frågar om modern varit rädd att förlora henne. Modern svarar att så inte varit fallet men att hon känt en ovilja inför det. Hon måste ju ändå acceptera att det faktiskt kan hända. Och det har hon. Accepterat alltså. | |
| Mouche - Administratör | 2010-04-20 23:16 | |
| Då hade jag svarat: "Jag vill aldrig någonsin mista dig min dotter." Jag tror nog att min dotter hade förstått hur oerhört mycket hon betyder för mig då eller hur? Men nu ska jag ta mig en dusch och sedan i säng. =) Natt, natt och på återseende i morgon. Mouche | |
| bobo flux | 2010-04-20 23:16 | |
| "Vill säga också att visst är detta är ett diskussionsforum men just denna tråd inbjuder inte så mycket till en diskussion utan en enkel fråga hur man känner kring döden. Att då ifrågasätta människors känslor är bra fräckt tycker jag." BrokenString, är det fräckt att jag inte tar saker och ting för givet? Varför ska känslor kring döden inte kunna diskuteras, analyseras och kritiskt granskas som allting annat? Detta blir tredje gången jag skriver följande: Jag ifrågasätter inte upplevelsen, jag ifrågasätter logiken. | |
| apbur | 2010-04-20 23:18 | |
| Mouche, hur yttrar sig din ovilja? Du kan svara imorgon. | |
| BrokenString - Ej medlem längre | 2010-04-20 23:21 | |
| Och jag ifrågasätter hur du kan tycka dej ha rätt att ifrågasätta mina känslor med slutsatsen att man är oförmögen att älska om man inte är rädd för döden? | |
| Bitte - Administratör | 2010-04-20 23:22 | |
| Bobo flux,, vet du känslor är INTE logiska , just därför att de är känslor, jag har mina,, de andra har sina tankar och funderingar och de kanske INTE är logiska som du vill men det är våra känslor och dessa kan INGEN ta i från oss,, Bitte | |
| bobo flux | 2010-04-20 23:25 | |
| BrokenString, för att vi inte lever i en åsiktscensurerad autokrati som förbjuder ifrågasättande? | |
| bobo flux | 2010-04-20 23:26 | |
| Bitte, nej, jag kan inte ta ifrån någon dennes upplevelse av en känsla. Men menar du att jag inte kan ifrågasätta logiken i det? Eller är det något som är förbjudet? | |
