Spelrum
| Giraffen | 24 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 13 |
| Inloggade | 37 |
Mobilspel
| Pågående | 19 201 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| h3r4kl31t0s - Ej medlem längre | 2010-06-23 22:22 | |
 | Sjuka människor Får man va sjuk och ha en åsikt? Personligen lider jag av en existentiell depression och lite trauman. Jag är förbannat upprörd på den häxjakt som varit på sjuka människor under de senaste åren. Inte bara för att jag ser det som en form av politisk kupp för att undvika svårare än dock viktigare globala ämnen. Det känns som en sådan debatt är skapad genom socialt ingenjörskap för att undvikan en hälsosam och positivt evolutionär diskussion kring: Säkerställning av: - Nationell lag & rätt - Internationell lag & rätt - Hälsosam demokrati - Hälsosam diplomati - Hälsosamt företagande - Hälsosam konsumtion Vidareutveckling av: - Personlig integritet - Individuella rättigheter - Avveckling av stigmatiska och dogmatiska övertygelser. Onekligen är det så att sjuka människor alltid kommer att finnas och uppkomma. Hur skall vi bemötas i samhället? Skall man få accepteras socialt trots man är deprimerad eller skall man sköta sig själv? Skall vi va tvungna och hålla vuxendagis för att alla andra vill springa runt och vara lyriska hela tiden? Är det en nödvändig segregation? Är det verkligen för allas bästa? | |
| anneli72 - Ej medlem längre | 2010-06-23 22:37 | |
| Jag tror verkligen inte att depression eller trauman är ett hinder för att få ha åsikter om ditten eller datten. så kör på. | |
| AnneHag | 2010-06-23 22:40 | |
 | kör ditt race så får alla andra tycka och tänka vad de vill men skit i de! :) | |
| Hoodman - Ej medlem längre | 2010-06-23 22:46 | |
| När skulle psykiska sjukdomar vara ett hinder? Jag menar, det är inte direkt stämplat i pannan på människor. Hur ska då andra kunna neka en psykiskt sjuk rätten till åsikt? Om man ska se till problem, är väl den sjukes självförtroende det största hindret. Att våga ha en åsikt. Det är svårt om man är psykiskt sjuk. | |
| Hoodman - Ej medlem längre | 2010-06-23 22:46 | |
| Eller snarare självkänsla... | |
| mrsmaggart | 2010-06-23 22:50 | |
 | Jag upplever samma sak när det gäller depression. Omvärlden tycker att det är bara att "rycka upp sig" osv. Jag hade nog en del fördomar kring psykiatrin innan jag själv blev sjuk. Det verkar som att folk har svårt att förstå att depression är en sjukdom. Många vill nog blunda för just detta och det är rent ut sagt skit. Depression är inget att ta lätt på och inget som är lätt att ta sig ur. Min depression har nästan lett till döden en gång och kommer nog så småningom att göra det också. Som du säger så verkar man inte få ha en åsikt när man är sjuk. Man ska bara bli frisk så att man kommer ut i arbetsmarknaden igen. | |
| anneli72 - Ej medlem längre | 2010-06-23 22:58 | |
| Jo,men visst. Men i vilket sammanhang känns det som du inte har en åsikt? | |
| Pocaloca | 2010-06-23 22:59 | |
 | mm...verkligen! sen tycker jag nog att gemene man idag tamigsjutton, mår dåligt på ett eller annat sätt... | |
| anneli72 - Ej medlem längre | 2010-06-23 23:07 | |
| Ja,eller det verkar ha bildats en klyfta mellan otroligt glada människor och otroligt deppiga människor. | |
| h3r4kl31t0s - Ej medlem längre | 2010-06-23 23:07 | |
| mrsmaggart, många har depressiva faser i sitt liv. Det är välfärdslandets dygd att det kategoriseras som sjukdom så man kan jobba sig igenom den. Personligen tycker jag depression är hälsosamt, det påvisar att man har en naturlig reaktion på något som är svårt. Man kan givetvis diskutera min sista tes här. Onekligen är det så att världen går igenom en ekonomisk depression, kanske är det naturligt att vissa av oss lider av mänkslig depression samtidigt? Pocaloca, det kan va bra och veta att man under tidigt 90-tal plockade bort sjukdomsklassifieringen 'Neurotisk' ur psykiatriska manualen. Det i sig var kontroversiellt då man valde att ha det som standard i samhället. Neurotisk innebär lätt sagt, multipla ångestar och är inte vad vi enligt visdom tycker är friskt dvs balans. När vi är neurotiska springer vi runt och agerar i en orsak och verkan av egots skyddsmekanismer. | |
| Lillstölla | 2010-06-23 23:12 | |
 | Kan ju ta folket på Beta som exempel. Hur många inlägg kan man inte läsa där sjuka vs friska där de friska uttrycker att man bara är en belastning och man ska rycka upp sig o gå o jobba som alla andra. En skrev häromdagen att vi sjuka borde vara tacksamma för att hon och andra går o jobbar så vi kan ligga hemma. Så inte så lustigt att ts skriver som han gör. Är faktiskt så att i många fall är det inte en sjuke själv som har känslan av att inte ha en röst utan den friska omgivningen som trycker ner en. | |
| Tvålis - Ej medlem längre | 2010-06-23 23:15 | |
| Jag tror att ett av problemen är att man inte ser sjuk ut. På samma sätt som barn som är långa för sin ålder får för höga krav av sin omgivning. Det verkar inte som att vi männsikor är så finstämda instrument. Kan vi inte se det eller förstå det så finns det liksom inte. Det är ofta inte illa ment tror jag utan genuin okunskap i grunden... | |
| Hoodman - Ej medlem längre | 2010-06-23 23:16 | |
| Kanske beror föraktet på sjuka på alla som som låtsas vara sjuka och uttnyttjar systemet. Tyvärr är det ju dom verkligt sjuka som får den största smällen. | |
| mrperfect | 2010-06-23 23:24 | |
 | Din förmåga till analys och tänkande verkar inte alls ha påverkats av din depression , jag är imponerad. Vad beträffar hur man bemöter deprimerade personer så har jag ofta funderat på vad som 'r det bästa, en gång kände jag en kvinna som var mycket deprimerad, hon verkade må bättre av att jag ( och andra, förmodar jag ) pratade med henne och lyssande på henne. Men det var Hon. Kankse det inte är så med alla. Innan jag har fattat hur man skall lyssna och vad som är lämpligt att säga så vågar jag inte komma med ideer och förslag, men det kanske jag inte måste ( vi ingnejörer vill ju komma med lösningar till alla problem , antingen vi förstår dem eller inte ..) utan det kanske räcker att man lyssnar. Det är väl bara bra ifall man som deprimerad kan ge sin åsikt och syn på samhället osv? Hur skall vi som inte är deprimerade kunna förstå er hållning annars? | |
| Keiward | 2010-06-23 23:33 | |
| Har vi inte redan en del trådar som berör samma ämne? | |
| h3r4kl31t0s - Ej medlem längre | 2010-06-23 23:43 | |
| Jag vet inte om man skall kategorisera det som 'utilitarianskt' eller rent av 'kapitalistiskt' ... onekligen skapar det oreda både privat och politiskt; återigen, det föder neuroserna. Istället för att vi för vettiga resonemang så agerar vi rationellt eller irrationellt. Att vara sjuk är ett problem ur flera sociologiska perspektiv, inte nog med så rent primitivt så nedgraderas man från frisk till sjuk. Man blir en andrahandsvara. Nu ligger det kanske lite i betraktarens öga men jag tänker enligt norm här. Att det finns en mängd människor i det här landet som rider på sjukas ryggar och förtrycker deras åsikter eller rätt till rehabilitering / vård är ju närmare bizarrt och sadomasochistiskt. Vid nått tillfälle har jag omnämnt det som indiriekt folkmord. Jag tycker man kan se mord på flera plan, det finns en benämning inom sociologin som kallas för 'social död'. Social death is a term used to describe the condition of people not accepted as fully human by wider society. Used by sociologists like Zygmunt Bauman and historians of the holocaust to describe the part played governmental and social segregation in that process. Examples of social death are: Racial exclusion, persecution, slavery, and apartheid. Governments can exclude individuals or groups from society. Examples: Protestant minority groups in early modern Europe; ostracism in Athens; criminals; prostitutes, outlaws Change in the identity of an individual. This was a major theme during the Renaissance. en.wikipedia.org/wik...ci al_death Kanske kan man nöjja sig med att kalla det 'barockt'? Mrperfect, jag känner som din kvinnliga vän där. Inte nog med att man har sin depression, man 'objektifieras' (som sjuk) och 'subjektifieras' enligt diagnosens ramar och folks förutfattade meningar (stigmatisering). Det hela gör ju att man inte vill prata om det. Än mer irriterad blir man när folk pratar med sjukdomen och inte personen. Det blir någon form av eskapistisk tredjepartsövning. Jag (Alfons), min låtsaskompis (sjukdomen) och motparten. Jag tycker man skall bemöta alla på lika plan i den mån det går. Kom och tänka på ett inlägg jag läste om en som var CP som blev så ruskigt förbannad för att folk pratade i onormalt tonläge när h*n var ute med hunden. | |
| le-lou | 2010-06-24 00:05 | |
 | "Jag hade nog en del fördomar kring psykiatrin innan jag själv blev sjuk." Detta tror jag def stämmer, fördomar om depressioner och pyskiska tillstånd rent allmänt. Att man kan rycka upp sig och tänka positivt fungerar inte riktigt när man är deprimerad. Deprimerad. Inte ledsen. Eller deppig. Eller utarbetad. Jag säger ändå - att det finns folk till allt. Det finns de som är deppiga UTAN att vara deprimerade. Fakta är att vem som helst kan gå till en läkare och berätta att man har sömnproblem (utan att ha det), matbrist, att man känner dig hängig, ledsen, apatisk och allt annat som hör en depression till och man blir med hög sannolikhet sjukskriven. Och det kan man inte klandra läkarna för, hur ska de veta? De går efter vad patienten uppger. Och nej, tror ingen sjukskriver sig för att man blir så rik av det, det är liksom inte något huvudskäl - men för att få en stunds ledighet och "ta igen sig" - fast man förmodligen skulle ha kunnat jobbat. Är det cyniskt? Det får ni tycka, men jag tycker å andra sidan att det är otroligt naivt att tro att folk inte skulle göra det - när vi redan vet att så många svartjobbar - fuskar med skatteavdrag - laddar hem filmer olagligt, kör för fort, fuskar med VAB lite hit och dit - men alltså absolut inte sjukskriver sig för "vem vill det??" På samtliga av mina arbetsplatser jag har haft, så har tex folk sjukskrivit sig efter egen utsago för saker som baksmälla, trötthet, fotbolls VM, tja listan görs lång. Med handen på hjärtat - vilken småbarnsförälder har inte hållt barnen hemma en dag längre nån gång när de varit sjuka , än vad som hade behövts - för att helt enkelt passa på när man ändå har föräldrapenning? Jag känner ingen som inte gjort det och jag tror inte mina vänner är speciellt unika i sin brottslighet. OBS - det jag skriver ska jag nu tydligöra att det inte gäller alla människor med diagnos depression. Visst finns det, och det kan vara mycket allvarligt. Jag tror bara att det finns ett mörkertal av människor som är hemma med sjukpenning som egentligen skulle kunna arbeta. Och de behöver nödvändigtvist inte alls besökt läkare med tanken "jag vill ha semester" utan kanske hamnat i en sjukskrivning för en ganska naturlig deppighet - som skulle varit övergående OM inte sjukskrivningen hade varat alldeles för länge.. jag tror dessutom att långtidsjukskrivningar för människor med depressioner gör folk sjukare i slutändan. Det blir svårt att ta sig tillbaka, oavsett vad man vill innerst inne kanske. Jag tycker det är bara så otroligt sorgligt att möta en människa som varit sjukskriven för depression i säg, fem år, eller värre : som blivit förtidspensionerad vid 29 års ålder. Märkt för livet och det kan ju knappast göra en människa lyckligare direkt. | |
