Spelrum
| Giraffen | 3 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 0 |
| Inloggade | 3 |
Mobilspel
| Pågående | 18 677 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| waliop | 2010-12-17 01:19 | |
 | Tonåringar jag är 44, men likt förbannat känner jag mig som om jag var 20. Nu flyttar tonåringarna ut en efter en. än så länge allt väl! Jag har läst barnpedagogik, inte föräldraskap visserligen men att sätta sig in i hur föräldrar upplever barnens åldersfaser är ju inte så svårt. Men, den här tiden, precis då ungarna flyttat ut och några år innan pensionen hmm ? -hur ser du på den tiden? | |
| ttiittii - Ej medlem längre | 2010-12-17 10:06 | |
 | 4 av mina har flyttat ut 1 har kommit tillbaka,jag ser på det med lite sorg,men känner mej samtidigt glad för att dom är flygfärdiga,snart flyttar 18,19,och 26 åringen,det blir lite mundre grytor då,men dom är offta hemma den andra 26 åringen kommer hem nästan varje dag,tror att det altid kommer att finas barn hos oss,familjehemsplaserade barn | |
| Maja G | 2010-12-17 10:13 | |
 | Hualigen va jobbigt det var när den siste flyttade ut..Jag grät en hel helg för att jag kände som så att nu var mammarollen över o de skulle klara sig själva... Att de klarar sig det vet jag, men just känslan att tiden har gått så fort.Det var ju inte länge sedan de var små telningar som kröp upp i famnen o ville bara kramas.. Nu har en av dom flyttat hem av den enkla anledningen att han blev arbetslös. Han får bo här så länge han vill, men hoppas snart att han får ett fast job så han kan söka sig en ny lght o börja om..Det kan nog inte vara så kul kanske o bo hos mamma o pappa?? | |
| Tvålis - Ej medlem längre | 2010-12-17 10:17 | |
| Jag har det mycket tvivelaktiga privilegiet att vänja mig vid att klara mig utan mina töser varannan vecka. Jag hoppas att detta förbereder mig för att se på relationen som livslång och utan att den är beroende utav att vi bor ihop hela tiden. Jag vet inte om jag bara lurar mig själv för att göra det mer uthärdligt. | |
| Gautama | 2010-12-17 10:28 | |
 | Du lurar dig Tvålis:-)) Jag har också haft mina barn halvtid men upplever ändå en klar ångest över att de är på väg hemifrån. Nu har jag ju min lilla (17 år) hemma ett tag till men med tjejer brukar det gå snabbare. Min son bor här ibland och ofta hos sin pojkvän men han drar nog på heltid snart. Jag upplever denna tid som otroligt jobbig. Det är en ny fas i livet som jag inte längtar till direkt. Älskade tiden med barnen när de var yngre och har svårt att hitta samma värde i livet när inte allt kretsar kring dem längre. Men det ligger ju på mig att hitta andra saker som är viktiga i mitt liv. Jag är glad att jag har min katt i alla fall. Han blir vår bäbis här hemma. Jag måste ha någon att lägga min omsorg på och där jag känner mig behövd:-) | |
| Maja G | 2010-12-17 10:33 | |
| jahapp,då kanske man ska skaffa sig en katt då sonen flyttar igen?? Men man måste hitta andra värden i livet, som Gautama säger, annars så blir nog livet tomt o meningslöst.. Kan tänka mig att samma känsla kommer då man en gång i tiden ska gå i pension? Då ska jag sitta här på beta o fejjan hela dagarna:)) | |
| Megaherz | 2010-12-17 10:50 | |
 | När vi läste psykologi i skolan räknades det som ett av de största trauman i livet. Många skiljer sig (tyvärr) eftersom de har tappat varandra och bara blivit mamma och pappa - då måste de plötsligt bli man och hustru igen. Kan då hälsa er att vi i utflyttningsåldern fortfarande behöver våra föräldrar (hallå, vem kan deklarera utan pappa?!), behovet ser bara annorlunda ut. | |
| LadySol - Ej medlem längre | 2010-12-17 11:04 | |
| Min son är snart gammal nog att flytta ut. Han har tidigare bott varannan vecka hos mig, men sedan tre år tillbaka bor han hos mig på heltid. Det kommer bli en oerhört stor omställning att inte längre ha honom boendes hos mig. Har svårt att se hur den ska gå till, men förstår att den är nödvändig. Samtidigt som jag tycker att tanken är riktigt jobbig ser jag den andra sidan av det hela också. Jag är inte så gammal och när han flyttar ut om några år kommer jag precis att ha passerat de 40. Jag har mycket liv kvar och kommer då ha möjlighet att göra det jag vill utan att "behöva" kompromissa och anpassa mig hela tiden. Visst kan jag göra saker nu också, han klarar sig ju bra själv, om det är så att jag vill åka bort eller vad det nu är men det blir ändå skillnad. Jag måste ju anpassa mig och acceptera situationen. Då är det lika bra jag tänker på den i en positiv anda och ser möjligheter. Det kanske tar udden av det jobbiga lite när det väl gäller. Man kan ju alltid hoppas. =) | |
| Tess 08 | 2010-12-17 11:19 | |
 | Jag vet inte vad som ska hända och det är väl både bra och dåligt. Jag har turen (?) att ha barnen utspridda över 10 år så när den äldsta flyttar har jag fortfarande barn hemma ett tag, vilket kan vara bra om jag behöver mer tid... Usch! Ja, vad ska man göra när man inte har någa barn hemma??? | |
