Spelrum
Giraffen53
Krokodilen0
Elefanten0
Valrossen0
Papegojan
Böjningslistan
2
Grisen
Böjningslistan
33
Puman
Böjningslistan
0
Inloggade88
Mobilspel
Pågående26 811

Forumkategorier

Användare Inlägg  
Octopad2019-05-09 12:08
Antal inlägg: 10

Brutalt sviken
Hej,

För ett tag sedan blev jag brutalt sviken av den person jag älskade mest. Lögner, otrohet och dålig kommunikation satte stopp för ett förhållande som innan dess hade varit ömsesidigt och fint. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig ett sådant respektlöst avslut. Jag är inte perfekt själv, förstås, men jag försökte finnas där för vederbörande och var noga med att vi skulle vara öppna med varandra om något kändes fel. Men det var hen inte på slutet.

Hur hittar man tillbaka till självkänslan? Någon som kan relatera?
 
beska2019-05-09 12:25
Antal inlägg: 1

Jag är också intresserad av att veta. Känner med dig!
 
CiCm2019-05-09 13:04
Antal inlägg: 206

Vad tråkigt att höra. Jag kan känna igen mig i det du skriver, och förstår på ett ungefär hur det känns.

Det är ingen lätt fråga du ställer. Alla är ju olika och hanterar sorg olika. Men som vanligt måste man låta det ta sin tid, hjärekross läker inte över en natt. Mitt råd är att du inte tar på dig det som hände, det är inte ditt fel att det blev så här. Er relation blev inte som du hade tänkt dig, ibland växer människor ifrån varandra men det behöver inte betyda att det är fel på dig som människa.

En vän till mig sade det så bra en gång, när jag blev sårad av en kille. Han sade:

"bara för att inte han valde just dig, så behöver inte det betyda att du inte är värd att älskas, eller att det är dig det är fel på. Det var bara det att du inte passade just honom, men för någon annan kanske du är hela världen"

Ibland är man inte rätt för varandra helt enkelt. Men man kan ändå vara rätt person för någon annan.

Har du några vänner och familj att umgås och prata med? Det är alltid skönt att ha en trygg punkt i livet när man känner sig lämnad eller övergiven.

Mitt råd är att du tar hand om dig själv och gör roliga saker. Visst är det bra att reflektera också och det är viktigt att man aven tillåter sig själv att vara arg och ledsen. Dock risken finns att man går in i en negativ spiral av sorg och självömka om man inte balanserar upp det hela med självkärlek och saker som gör en glad och ger en energi.

Det jobbigaste när man blivit sårad eller lämnad, tycker jag är alla frågor man har. Alltså de obesvarade. Sånt kan göra en galen. Hoppas du och din fd kan prata med varandra om varför det blev så här och att personen ifråga är villig att förklara varför hen agerade på detta vis. Det är nog lättare att komma över sånt här om man inte går och grubblar på varför.

Stor kram.
 
CiCm2019-05-09 13:10
Antal inlägg: 206

Ps
Det positiva med sånt här är ju att man växer som människa och lär sig av det som inte blev bra. Man lär sig om vad man söker efter i en relation och vilka egenskaper man föredrar i sin framtida partner. Så nästa gång du träffar någon så kan du se tillbaka med tacksamhet på de lärdomar du fått, eftersom dessa kommer gynna dig och din framtidapartner. Än är inte livet över, och du kommer träffa någon som du klickar bättre med och som behandlar dig bättre.
 
har1liten2019-05-09 13:57
Antal inlägg: 131

Jag har kommit fram till att människor inte är gjorda för varann.
 
blankomblank2019-05-09 14:00
Antal inlägg: 1399

Om personen har knäckt din självkänsla kanske du har haft hen på en piedestal?....
ge det lite tid och låt analysen växa fram.
Jag har liknande erfarenhet, fast i destruktiv relation.
Tog fem år ungefär att kunna se situationen utifrån och objektivt.
Idag kan jag ha en sund distans och faktiskt uppskatta personen till viss del.
Försoning är viktigt
Ibland består den i att försonas med egna brister, andras eller bara situationen.
Bagaget vi bär med in i en relation är så mycket större än relationen eller personen i sig. Försök att inte ta alltihopa personligt och knäcka dig
 
Octopad2019-05-09 14:30
Antal inlägg: 10

CiCm: Jag har tyvärr inte haft så många att prata med, men jag kommer få en psykiatrikontakt inom kort. Det svåraste är väl att jag känner mig så naiv och lurad som gått runt och trott att hen är på sätt Y och därför projicerat in min bild av hen där. Hen avskydde ju att ljuga, hen ville så gärna ha kvar mig som vän livet ut osv. Det är nog lätt att ha en alldeles för statisk bild av sin partner när man varit tillsammans länge. Personen kan långsamt växa bort från en (eller om det är man själv som gör det) utan att det kommer upp till ytan och till slut är det för sent. Det ursäktar dock inte mitt ex beteende på något sätt. Så vida man inte levt med någon som betett sig illa mot en tycker jag att man ska agera sig så respektfullt som möjligt vid ett uppbrott. Inte hålla allt inom sig medan den andra går oanande och därför ligger långt efter i bearbetningsprocessen. En väns ex uppträdde mer föredömligt som veckan innan deras separation hade ett uppriktigt samtal med honom, lät det gå några dagar och sedan gjorde slut. Inga lögner. Inget bortprioriterande. Bara rakt av ärlig. Men så fungerar förstås inte alla, särskilt när de kanske blir blixtförälskade i någon annan och/eller vill ha snabbast möjliga väg ut för att de inte kan hantera alla känslor. Jag har själv fantiserat om hur jag beter mig så svinigt som möjligt för att min partner så snabbt som möjligt ska komma över mig. Men det fungerar inte riktigt så. Risken är istället att man sårar den i betydligt större grad än om man hade varit öppen med sina känslor.
 
Octopad2019-05-09 14:44
Antal inlägg: 10

blankomblank: Piedestal vet jag inte, men jag tillät mig onekligen växa in för mycket i förhållandet och förlorade därigenom stora delar av mig själv. Jag lät hen komma mig för nära på något sätt. Mina egna ambitioner kvävdes för att jag kände mig så bekväm med att hen alltid fanns där. Och så var det förstås fint att kunna finnas där tillbaka. Det var inte så att hen var min absoluta dröm som jag offrade precis allt för. Jag blev inte ens särskilt kär förrän de sista åren då jag mer och mer upplevde att jag kunde öppna upp mig och vara precis den jag ville. Värderade det oerhört högt.

Jag ska försöka att inte ta det personligt. Framför allt inse att hon inte var perfekt för mig heller. På något sätt behövdes kanske det här eftersom både hon och jag stod och trampade en del. Jag är mer aktiv och utåtriktad nu än jag varit på oerhört länge, och den där viktiga tentan jag inte trodde att jag skulle övervinna i vintras lyckades jag ändå greja bara några veckor efter uppbrottet.
 
CiCm2019-05-09 14:45
Antal inlägg: 206

Ärlighet och respekt är ju det viktigaste i en relation enligt mig. Jag kan förstå om kärleken dalar eller om man träffar en ny. Men precis som du skriver är det inte schysst att gå bakom ryggen på sin partner, och missleda denne på ett sådant sätt att denne tror att allt fortfarande är bra.

Har själv varit i en sån situation, och det gör verkligen ont. Det var iofs rätt åt mig eftersom jag gjorde precis samma sak när jag var väldigt ung. Hur som helst håller jag med dig!
 
Octopad2019-05-09 14:45
Antal inlägg: 10

Hen/hon gör detsamma, vill mest undvika "alla tjejer/killar är as"-svar.
 
CiCm2019-05-09 14:48
Antal inlägg: 206

Heja dig! Du kommer klara detta på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis kommer du att kunna förlåta ditt ex i framtiden och kanske försonas med personen i fråga. Men det är också viktigt att kunna förlåta sig själv. Du duger bra som du är, och den insikten är viktig oavsett om man är singel eller i ett förhållande.
 
CiCm2019-05-09 14:50
Antal inlägg: 206

Jag tror att alla behöver arbeta med sig själv och hela tiden använda sina erfarenheter för att växa som människa. Man är ju inte ensam i en relation tänker jag...

Hur som helst. Det blir bättre.
 
blankomblank2019-05-09 16:41
Antal inlägg: 1399

Att växa in för mycket i förhållandet/personen och förlora stora delar av sig själv, skulle jag definiera som en slags piedestalrelation.
Tror inte man kan släppa någon ”för nära” så länge man inte smälter samman, eller förlorar sig själv.
Det är förstås svårt då många inte känner sig hela när de går in i en relation.
Men man bör iaf vara medveten om riskerna i så fall och motarbeta dem konstant.
”Två blir ett”...har alltid hatat det uttrycket. Som att man inte var hel innan. Två blir två helt enkelt och inget går förlorat i den bästa av världar
 
WildaLi2019-05-09 21:17
Antal inlägg: 342

Jag citerar Marie Bergman i en av hennes låtar;
"Det finns vissa saker som man bara kan förstå just när allting är över"

Den perioden när man plötsligt ser en massa saker är oerhört värdefull, om än också oerhört smärtsam.
Aldrig lär man sig så mycket om sig själv och växer som människa på ett sätt som inte är möjligt om det inte finns smärta med i bilden.
Smärtan är inte i vägen, smärtan ÄR vägen till en självkännedom som kommer att gagna dig mycket positivt i slutänden.
Låt det ta sin tid!
Stor kram och hjärtligt lycka till i ditt växande som människa.
 
Octopad2019-05-09 22:41
Antal inlägg: 10

Förstår vad du menar med piedestal, men jag tycker begreppet känns lite förringande mot min kärlek (och ensidigt, som om det bara var jag som hade starka känslor). Du har dock rätt i att man inte ska förlora sig själv i någon annan. Det är nog omöjligt att helt undvika, men i nästa relation kommer jag nog se upp med att göra så mycket avkall på min självständighet.

CiCm: Jag börjar i allt större grad se detta som just en möjlighet att utvecklas som människa. Lidandet leder förhoppningsvis till något fint så småningom. Vad gäller exet har vi nog för mycket historia och kemi för att inte återuppta någon slags kontakt i framtiden, men hon sjabblade bort mycket av min tillit genom att bedra mig så där. Och det får hon leva med.

WildaLi: Kram! :) Jag tror och hoppas att det här utmynnar i något konstruktivt. Jag tänker inte resignera och fastna i ältande. Nu har jag världens chans att göra vad jag vill. Var jag vill. Med vem jag vill. Hur jag vill. När jag vill. Osv. Testa nya saker, snygga till mig, skapa nya minnen.

 
CiCm2019-05-09 23:24
Antal inlägg: 206

Som jag känner igen mig i det du skriver.

Alltså, det är ju svårt att komma över någon man älskar väldigt mycket. Vissa personer hänger sig envist kvar, vare sig man vill det eller inte. Och nog är det lätt hänt att man sätter den person man älskar mest av allt på en piedestal. Men det är ju inte så konstigt, det har nog de allra flesta varit med om någon gång. Det är ju så när man älskar någon villkorslöst och innerligt, man ser bara det goda och vackra i personen (för det mesta isf) och har överseende med dennes eventuella fel och brister.

Att värdera någon högt och se upp till personen ifråga, behöver ju inte betyda att man förlorar sig själv. Dock tror jag att det är det är viktigt att man inte definierar och värderar sig själv utifrån sitt förhållande med någon annan, utan att man känner sig som en egen och hel person även utan sin partner. Annars finns ju risken att hela ens värld rasar samman om förhållandet skulle ta slut.

Att vara tillsammans med någon där båda älskar varandra, är ju en väldigt trevlig bonus i livet, men om man inte tillåter den andre att odla sina egna intressen och utvecklas som människa, ja då är det ju ett giftigt och osunt förhållande som man behöver arbeta med eller lämna. För det handlar ju i grunden om att ha någon att dela sin glädje (men även sorg) med. Därför tycker jag att det är självklart att man som partner respekterar den andres rätt till egentid och att ha egna intressen. Missunsamhet och svartsjuka är ingen bra ingrediens i ett förhållande, och ett tecken på att man själv är trasig och behöver jobba på sin självkänsla.

Med det sagt, det är viktigt att ta hand om varandra och glädjas över att man faktiskt har fått privilegiumet att hitta någon som kan kan dela sitt liv med. Det är inte alla förunnat.
 
Octopad2019-05-10 00:10
Antal inlägg: 10

En av anledningarna till att jag växte samman så mycket med henne var att jag inte har någon familj att luta mig tillbaka mot. Hon och hennes släkt tog i princip över den rollen. Jag hade ingen där att dämpa fallet och tvingades därför till stor del bearbeta uppbrottet ensam. Jag har vänner som varit fina och hjälpt till, men kanske inte den där personen som bryr sig lite extra och finns för en varje dag. Att konfronteras med den situationen efter åtta år var allt annat än lätt. Det var först förra veckan, två månader in i sorgearbetet, jag på riktigt kände att jag kunde gråta ut inför en annan person. Det gjorde enormt mycket att få göra det.

Det var inte så att vi kontrollerade varandra eller så, men sådant kan ju ske undermedvetet, dvs att man blir för bekväma och isolerade tillsammans och därigenom stjälper varandra. Jag tog faktiskt upp det med henne några gånger med henne, men det var inget hon reagerade på då. Hon gav faktiskt inga konkreta skäl till uppbrottet förrän tre veckor efter uppbrottet då vi gjorde en avstämning efter en period utan kontakt. Det hon sa då var i princip det jag redan hade varit inne på. När vi gjorde slut sa hon bara att hon hade blivit kär i den där killen samtidigt som känslorna för mig mattades av. Det var snarare jag som redde ut grundorsakerna. Kändes lite märkligt allting. Hon tyckte kanske att allt var så jobbigt att hon inte förmådde att vara helt ärlig. Att såra sin partner är ju bland det mest hjärtskärande som finns.

I framtida förhållanden hoppas jag att kommunikationen fungerar bättre och att det råder en mer dynamisk växelverkan mellan mig och partnern, dvs att vi snabbare kan upptäcka och jobba med problemen.
 
Octopad2019-05-10 00:11
Antal inlägg: 10

Oj, där fallerade grammatiken. Skyller på trötthet efter 38 000 steg.
 
Der Eimer2019-05-10 03:14
Antal inlägg: 376

Att sätta ord på hur man mår är ett utmärkt första steg! Du skriver av dig nu, det är bra. Du tänker boka samtal med en psykolog, det är bra. Byt psykolog direkt om du är missnöjd efter första sessionen. Själv har jag träffat tre, av olika skäl. En satt mest och hummade och ställde banala frågor. Jag gjorde misstaget att fortsätta med denne för länge. De två andra var skitbra. De formulerade mina tankar tillsammans med mig och jag gick ut genom dörren och mådde bättre. Det är lite som när man fått en jäkla klump under handfatet. Att stå där själv och peta lite uppifrån med en pinne och hoppas att den löser sig hjälper inte. Man behöver en rörmokare vid sin sida som med fast hand visar hur man skruvar bort rören och tar ut den där klumpen som man har beröringsskräck för.

Och du ska inte låta detta gå ut över din självkänsla. Obesvarad kärlek och svek är bland det värsta man kan råka ut för (i alla fall i känslovärlden), men det betyder inte att det är fel på dig. Tänk på saken. Det finns ju väldigt många människor här i världen som du själv inte älskar, men som det egentligen inte är något större fel på.

Behöver du prata av dig innan/mellan psykologkontakterna kan du ringa till Jourhavande Medmänniska och babbla anonymt.
 
JefautjOuer2019-05-10 05:09
Antal inlägg: 373

Men så bra uttryckt av er alla. Har inget vist att bidra med i skrivande stund p g a eget relationsrelaterat kaos. Så jag säger bara tack för er medmänsklighet och uppriktighet och försöker formulera och definiera min situation själv i tankarna innan jag skriver och bidrar. Men ett är säkert, det här är inte lätt. Något annat lika säkert (som ni också nämnt) är att man växer och lär sig. Den svåra, svåra balansen tycker jag är att veta när man ska jobba på relationen och när man skall sluta att göra det. Tack, mig har det hjälpt att bara inte känna mig lika ensam med mitt.
 
Visar sida: 1 2
Inloggning
Logga in
Betapet är gratis!
Vill du bli medlem?