Spelrum
| Giraffen | 34 |
| Krokodilen | 0 |
| Elefanten | 0 |
| Musen Böjningslistan | 0 |
| Grisen Böjningslistan | 29 |
| Inloggade | 63 |
Mobilspel
| Pågående | 19 624 |
Forumkategorier
| Användare | Inlägg | |
|---|---|---|
| Kirskål - Ej medlem längre | 2010-04-21 07:10 | |
 | Apbur: Det finns inte någon mamma som accepterar att ens barn dör. Däremot så är man tvungen att lära sig leva med sorgen. | |
| Bitte - Administratör | 2010-04-21 07:12 | |
 | Bobo flux ,, Precis du kan inte ifrågasätta logiken i mina känslor Bitte | |
| vulcan | 2010-04-21 08:40 | |
 | Inför döden rationaliserar vi nog alla på det ena eller andra sättet. Det är liksom inbyggt i vår natur som människor och antagligen en nödvändig förutsättning för att kunna leva livet på ett bra vis. Detta rationaliserande inkluderar förhållningssätt som egentligen är logiskt oförenliga som flera har varit inne på i tråden. Naturligtvis färgas det också av vår livsåskådning. Ställd inför ett akut dödshot är nog så gott som ingen oberörd. Ett mycket intressant exempel kan man läsa om i boken "Den sjunde djävulen" av Georg Klein, känd forskare och Holocaustöverlevare. Den handlar om när Klein i 65-årsåldern plötsligt ställs inför ett akut dödshot när det visar sig att hans kranskärlsartärer är mycket förkalkade och kräver en omedelbar bypass-operation. Själv går jag inte omkring med någon egentlig dödsrädsla när det gäller mig själv. Men jag tänker mycket på döden, samtidigt som jag förmodligen innerst inne nånstans tror att det hela inte gäller mig själv. Logiskt orimligt förstås, men har funkat ganska bra så här långt. :-| | |
| bobo flux | 2010-04-21 08:49 | |
 | Bitte, det är klart jag kan. Det är inte känslan i sig (personens upplevelse) som är ologisk, det är förhållandet mellan känslorna som är ologiskt. Det är som att jag (lite tillspetsat) skulle säga "jag älskar min hustru, men det gör inget om jag sårar henne" eller "idag blev jag ledsen så jag blev glad". Så, Bitte...Menar du att ovanstående exempel INTE kan ifrågasättas? Att du inte ens skulle höja på ögonbrynen, utan istället helt utan omsvep köpa en sådan utsaga med motiveringen att det är bobo flux känslor. | |
| promenad - Ej medlem längre | 2010-04-21 09:03 | |
| nej, jag ser ingen rädsla i döden. Jag ser fram emot det och har många gånger längtat dit. Nu inser jag att tiden är kort och tar vara på varje dag så gott jag kan! Det handlar om känslan och inställningen! | |
| le-lou | 2010-04-21 09:21 | |
 | Jag är rädd för döden och genom att erkänna det blir ångesten inför den tyngre. Så tror jag personligen att många människor INTE säger och tänker. Istället skriver man tillräckligt många gånger att man INTE är rädd för döden, och till slut blir det en sanning någonstans. Förnekelse i ett gott syfte. Tanken på döden blir mer uthärdlig om man påminner sig själv om att det inte är något att spilla tid på att vara rädd för, den är ju oundviklig trots allt och naturlig. Religion fyller samma syfte tror jag, man hanterar döden genom att aktivt TRO på något som inte alls är fakta, bara något som känns bättre att vända sina tvivel emot. Den som sträcker ut sina armar för att finna, hittar - lite ungefär som att man ser det man vill se. Men jag personligen ÄR rädd för att dö och att inte finnas. Jag går inte omkring och känner rädslan konstant, men konfronteras jag med döden, det så visst känner jag rädsla. När någon i min närhet blir allvarligt sjuk så får jag ångest. Både inför tanken att förlora personen, och samtidigt bli påmind om min egen odödlighet. | |
| floderus | 2010-04-21 09:25 | |
 | På min mans begravning läste ett barnbarn en dikt som slutade ungefär såhär. Tänk inte på mig med saknad. Försök åtminstone inte att kalla mig tillbaka. Tänk: så bra att han har levat. Nu är det dags att släppa honom. Den får han gärna läsa vid min bår också. | |
| HumbleBug | 2010-04-21 09:26 | |
 | Min åsikt är att man skall leva väl för sin egen skull och de man älskar. Jag bryr mig därför inte särskilt mycket om andra runt omkring mig minns mig eller ej. De känner mig ju inte. Så, so what? Det är bara mina närmaste som räknas. That's it. | |
| Tvålis - Ej medlem längre | 2010-04-21 10:02 | |
| För mig är det faktiskt mycket svårt att förstå hur man kan vara rädd för att inte finnas. Jag respekterar det och förstår att det är så för många. För min del så är det bara icke existens. Det är som att vara rädd för ingetting. Att vara rädd för intet. Oändligheten och livet däremot och de möjligheter de erbjuder skrämmer mig på ett ganska kittlande vis. | |
| LisaLong | 2010-04-21 10:10 | |
 | Eftersom jag tror på livet på andra sidan har jag inga problem med det. | |
| apbur | 2010-04-21 10:37 | |
| Tvålis, du fattar inte hur någon kan kämpa för att fortsätta leva, trots att tiden kvar inte är så skoj? Jag menar, det är ju bara någon form av icke-existens som väntar. Icke-existens borde ju alltid vara det bättre alternativet eftersom man inte riskerar att må dåligt. Le-lou, jag håller med dig och tror också att det egentligen handlar om försvarsmekanismer när man påstår att man inte är rädd för döden. Som vulcan säger är det nog knappast någon som är oberörd när man akut måste konfronteras med döden. "Åh, det är nu det är dags för icke-existens. Än sen?" | |
| Minta | 2010-04-21 10:41 | |
| Jag hörde en "dödsmorska" på TV häromdagen, hon har varit med när många dött efter svår sjukdom. Hon var överläkare på ett sjukhus eller hospice för döende patienter. Hon sade att de allra flesta är rädda för att dö, det är ett litet fåtal som inte är det, även om man är 100 år är det ett så stort steg att lämna detta livet och sina närmaste. | |
| promenad - Ej medlem längre | 2010-04-21 10:41 | |
| om man lider mycket är ju döden en befrielse är man väldigt lycklig vill man nog inte dö jag tror ju på efterlivet och i princip "paradiset" andevärlden nirvana Jag älskar det :) | |
| Minta | 2010-04-21 10:42 | |
| Men jag kan tänka mig att man i slutet av en svår sjukdom bara vill dö. | |
| promenad - Ej medlem längre | 2010-04-21 10:43 | |
| såklart | |
| BrokenString - Ej medlem längre | 2010-04-21 10:50 | |
| Kan berätta om när min mamma dog. Hon har alltid varit rädd för döden när hon var yngre men när hon blev sjuk och vi började förstå vad det lutade mot så pratade vi mycket om döden och hon sa flera gånger att hon inte var rädd. Hon hade gjort sitt i livet ansåg hon, och då var hon bara 58 år. Jag såg aldrig någon skräck eller ångest hos henne och då levde jag väldigt nära henne de sista månaderna i hennes liv, jag bodde i princip med henne på sjukhuset. Kan tillägga att hon hade samma tro som jag så hon visste vad som väntade henne. Sen har jag varit med när människor har dött som haft värsta dödsångesten, där de skrikit ut sin ångest och smärta över att döden var så nära. Så det finns båda tingen det är jag helt på det klara med. | |
| apbur | 2010-04-21 10:52 | |
| Minta, jag tror alltid det finns en osäkerhet och rädsla inför döden, trots att den känslan kan överskuggas av andra känslor. Är livet väldigt smärtfyllt är det smärtan som får en att välja döden, inte likgiltigheten inför döden. Tristessen och känslan av att det inte finns någon återvändo kan också underlätta när man ska dö. Det finns dock de som faktiskt inte är rädda för döden. Det är människor som är helt övertygade om att livet fortsätter efter döden, men i en bättre tappning. Då vore det ju korkat att stanna kvar i det här livet varför de också väljer att dö. Gärna med någon de kan ta med sig. | |
| BrokenString - Ej medlem längre | 2010-04-21 10:58 | |
| Men varför skulle man vilja påskynda döden bara för att man tror att det finns något annat på andra sidan? Allt har sin tid och fyller en mening enligt mej. Nu lever jag här på jorden och vill ha ett lustfyllt och harmoniskt liv så länge det varar. Sen går jag förhoppningsvis vidare till en annan sfär som också kan fylla mej med harmoni. Men jag har ingen brådska dit för den skull. | |
| apbur | 2010-04-21 10:59 | |
| Det kan ju också vara så enkelt att man slutar älska livet när man är gammal och sjuk. Då är det inte så svårt att släppa taget. Det här är ju helt förenligt med det jag hela tiden sagt. Man kan inte älska något och samtidigt vara likgiltig inför att förlora det. | |
| apbur | 2010-04-21 11:00 | |
| Det verkar meningslöst att sträva efter exakt samma sak här på jorden som du ändå kommer uppleva "på andra sidan". Vad är meningen som ska fyllas? | |
